Kyss mig bara

4

Aj. Som. Fan.
Mitt huvud känns som en enda röra och det dunkar så hårt att jag önskar det bara kunde explodera. Gräset har byts ut till något ännu mjukare. Något mjukt, torrt och skönt. Eller ja skönare. Jag testar att öppna ögonen men det starka ljuset får mig att knippa ihop de igen. Huvudvärken gör sig påmind igen och jag känner hur jag kommer att kräkas vilken sekund som helst. Jag vrider lite på huvudet och känner tyg under mig. Ligger jag i en säng? Vems är sängen och vart fan är jag? Vart är ägaren till sängen?

Eftersom spyan redan är påväg upp kan jag lika lika gärna plåga mig själv genom att slå upp ögonen och möta världen igen. Jag räknar till tre och slår upp de helt och hållet. Ljuset känns som ren tortyr och jag önskar att jag bara kunde stänga de igen och ligga kvar men jag måste försöka hitta en soptunna eller toalett att spy i. Jag reser mig på armbågarna och kollar ut över rummet. Det är gryning. Fågeljävlarna sjunger så det gör ännu mer ont i kroppen. Kan de snälla inte bara hålla käften en stund iallafall?
Jag kollar ner mot golvet och ser en hink ståendes på golvet med spya i. Hur fan kunde jag inte märka det på doften?! Lukten får magen att kasta upp vad som nu finns där i och jag böjer mig över hinken från min plats i sängen. Jag. Hatar. Att. Spy. Som att någon älskar att spy? Pucko.
Jag lägger mig ner igen. Munnen kunde inte varit i sämre skick än nu och jag önskar att jag hade vatten eller något att svälja ner smaken med. Jag borde egentligen ligga här och hoppas att allt ska lösa sig men jag måste kliva upp. Jag måste ta reda på vart jag är. Jag drar bort täcket och ser mina ljusrosa trosor med matchande BH. När tog jag av mig? Den klänningen tar år och dar att kliva ur.

Jag hittar en hoodie med något jävla tryck på men jag drar den över huvudet och inser att den glider ner till halva låren. Bra.

Jag letar mig ur rummet och kommer ut i något soffrum? Skinnklädda soffor står på golvet och en tv hänger på väggen. Jag tassar barfota förbi det och in i en hall. Även om jag ser fullt med jackor och skor varken ser eller hör jag någon. Vart fan är folket?
Jag kommer in i köket och möts av ett kliniskt rent kök. Inget kaffespill inga ovikta tidningar och inga tomma kakburkar mitt på köksbordet. Vem orkar leva så här? Jag föredrar kanske inte kaffespill och burkar överallt men hur orkar man ha det så här egentligen, rent på varje centimeter? Jag går igenom skåpen och hittar ett fåtal glas ståendes på ena hyllan. Jag når det precis och sätter på kranen.
Vattnet smackar äckligt de först klunkarna med sen är det smaklöst.
När jag vänder mig om med glaset tryckt mot munnen står en lång, brunhårig kille i dörröppningen med armarna i kors, lutad mot karmen. Han kollar på mig med ett uttryckslöst streck som mun. Jag sätter vattnet i halsen och hostar tillbaka det i glaset igen. Fräscht.