Kyss mig bara

28

Jag står helt stilla. Jag bara väntar på att han ska böja sig lite till och trycka de där välformade ljusrosa läpparna mot mina. Tanken på att jag står längst ut på en jävla brygga har släppt för stunden och jag backar ett steg när han går närmare mig.
Med båda händerna om min midja håller han mig i ett fast grepp.
Så jävla stel tystnad, säger något inom mig men mina tankar fylls snart av att hans ansikte är ett fåtal centimetrar från mitt. Han flackar med blicken från mina ögon till min mun och tillbaka till mina ögon. Vad ska det betyda?
Jag börjar känna mig otålig, varför ska jag stå här och se dum ut om ändå inget kommer hända? Det här är ingen jävla romantisk film på Netflix, det här är verkliga livet. Det finns ingen bakgrundsmusik, ingen klar stjärnhimmel, ingen förbjuden kärlek och verkligen inget fint kärleksdrama bakom oss. Vi båda hatar varandra. Klart slut.
Jag tar första steget. Jag är ingen prinsessa i nöd och ingen romantisk poet heller. Jag är jag och det räcker jävligt bra.
Jag tar mina händer om hans ansikte och trycker mina läppar mot hans. Vad håller jag på med?! Han blir lika chokad som jag men ger ifrån sig ett stön. ???!!! OMAJGARD, stönade han precis mot min mun? Vad ska det betyda? Våra tungor rör sig mot varandra och det slår som osynliga gnistor om våra munnar. Inte romantisk poet sa du va? Irriterande jävla undermedvetna röst, försvinn.

Liam flyttar sina händer från deras plats på min midja till mina skinkor och lyfter upp mig i famnen. Okej, så nu grenslar jag honom typ? Coolt. Nej inte coolt, sluta.

Tips på hur man får rösten inom sig att knipa käft sökes.

Jag lägger mina armar om hans hals för att hålla i mig medan han går tillbaka över bryggan. Tack gode Gud för det. Jag spänner varje muskel i kroppen när bryggan svajar till och ger ifrån sig ett klunkade ljud av vatten.
Han bär mig enda bort till bilen och det är först när jag hör låset på bilen gå upp som jag inser att han burit mig ända från vattnet och hit. Vem fan orkar bära någon så långt? Vem är han, Herrkules?
Han tar bort ena handen från min röv och öppnar ena bakdörren på bilen. Oboy, vart ska det här leda? Han tror väl ändå inte jag tänker ligga med honom i baksätet på hans bil?

Han öppnar dörren helt och lägger mig på rygg över sätet med honom över mig. Han släpper min röv helt och vårt hångel förändras från vanligt hederligt hångel till grövre, snabbare, sexigare hångel. Jag erkänner, det här är hångel och banne mig inget dåligt sådant. Hans läppar är så mjuka men ändå hårda på samma gång. Hans tunga är i helt perfekt samspel med min och jag ryser lätt när han flyttar munnen till min hals. Han kysser och suger lätt på den tunna huden där. Gud i himmelen vad skönt. Ett enkelt stön slinker ur mina läppar och jag skäms som en pryd trettonåring på en sex och samlevnadslektion.
Men av det kaxiga leendet jag känner mellan kyssarna mot min hals och bulan som växer mellan hans ben på en minisekund, tyckte han om det.

Stoooopp! Bulan som växer mellan hans ben?! Nej nej nej, Josephine!

Okej, jag kanske behöver mitt undermedvetna lite grann. Det som håller på att hända sjunker in i min hjärna och jag tänker inte ha sex med Liam i baksätet på hans bil. Ja, han är sexig som fan. Hans tunga mot min är som väte och syre tillsammans. Jodå, herr naturvetenskap, jag kan också kemi. Halvt bara.

"Nej, Liam." Jag hatar mig själv som avbryter en sådan fantastisk kyss, hångel, stund, kalla det vad du vill. Förspel kanske är rätt benämning.
Han drar sig bort men ligger kvar över mig men istället för att mosa mig, stödjer han sig på ena handen. Han kollar mig i ögonen och våra blåa ögon träffar varandra. Han väntar antagligen på något. Ett motargument till varför vi två inte ska prova stötdämparna på hans bil.
"Jag kan inte." Säger jag bara enkelt. Fy fan vad jag skäms.
"Åh just det...du är oskuld. Sorry, jag glömde helt bort det." Han skrattar lite generat och tar sig ur bilen snabbt och smidigt. Han räcker mig en hand. Spelar han gentleman nu också? Har han någon form av personlighetsstörning? Ena stunden douchbag, nästa gentleman? Huvudvärk på det, tack.
Okej, han får tro vad han vill så länge jag slipper den plågsamma sanningen. Jag säger inget utan bara kliver ur, då har jag iallafall inte ljugit om något. Jag måste avsluta det här, jag kan inte ha den här killen i mitt liv. Jag behöver inte honom. Jag behöver inte Netflix and chill, couple goals bilder på instagram eller liknande. Jag vill inte ha det.

Vi åker hem i pinsam tystnad. Vi växlar några korta fraser innan han lämnar mig ute på uppfarten och de röda lyktorna av hans bil är det sista jag ser innan jag går in. Ibland suger livet verkligen balle.