Pussel | o.r

Kapitel 5

°Sagas perspektiv°

”jag vill inte gå… jag känner ju ingen” säger jag och Oscar kollar på mig och ler.

”det kommer gå bra, Felix är ju där, du kan ju alltid leta upp honom på rasten” säger han och jag suckar.

”okej då” svarar jag och går ut genom dörren och bort mot busshållplatsen. Jag hoppar på bussen och sätter mig långt bak, pluggar i hörlurarna och slår på musiken. Jag är självsäker men jag hatar att inte känna någon, den ända på hela skolan jag känner är Felix, och han går inte i min klass, det är ju kul... men som sagt, jag kan ju alltid leta upp honom. Bussen saktar av och jag hoppar av och börjar gå mot glasdörrarna där de kryllar av folk. Jag går in och börjar kolla runt efter rum 118b där jag ska ha min första lektion. Efter en stunds letande hittar jag dit och öppnar försiktigt dörren och smyger in. Läraren kollar på mig där jag står framför dörren med en lite osäker blick. Allas blickar bränner på mig och jag känner ett visst obehag.

”hej, du måste vara Saga, du kan sätta dig där nere bredvid Elina så kör vi igång med matten” säger hon och jag nickar och går bort mot bänken hon peka på. Elina kollar på mig med en frågande blick och fnyser till innan hon kollar fram igen. Jag gillar inte henne. Hennes övermålade ansikte, hennes kläder, hår och ja, allt som har med henne att göra ger mig tankar om att hon är ganska högt rankad i klassen. Fy, hatar sådana människor. Läraren kommer fram till mig med ett gäng böcker och en nyckel till ett skop.

”Elina, visar du Saga hennes skop sedan?” frågar hon och Elina kollar irriterat på mig.

”mhm” svarar hon bara och kollar ner i sin telefon igen. Irriterat kollar jag ner i boken och försöker ignorera Elina, men det går så där när hon tuggar sitt förbannade tuggummi. Jag andas ut och kopplar bort henne, bara tio minuter till. Och det tio minuterna går och jag plockar ihop mina grejer innan jag reser mig upp och kollar på Elina som redan gått iväg. Jag suckar och springer efter henne.

”hallå, du skulle visa mig till mitt skop” säger jag och hon kollar med en suck på mig.

”mhee, det är där bort någonstans. Du kan la leta” säger hon och går iväg igen. Jag suckar och drar upp telefonen.

”Felix, vart ligger skop 136?” frågar jag och kollar mig runt i fall jag skulle kunna se skopet.

”jag kommer och visar, vart är du?” säger han och jag kollar bakom mig.