Pussel | o.r

Kapitel 33

Jag sätter mig hastigt upp och känner en stor smärta i huvudet, men jag bryr mig inte, jag måste här ifrån. Jag sliter tag i alla sladdar som sitter fast i mig och slänger dom åt sidan. Jag sätter skakigt ner fötterna på det kalla klinkergolvet och trycker upp dörren. Med släpande steg går jag ut från sjukhuset och vidare ut i den kalla vinden som ligger över Stockholm. Jag korsar armarna över bröstet huttrar till när den kalla vinden flyger på min kropp.  Framför mig ser jag den ryggtavla jag letat efter och ett svagt leende tar plats på mina lätt lila läppar.

”Omar…..”Jag har inte kraften till att prata, och även om jag skulle vilja skrika hans namn i ren lycka håller inte rösten för det, och det blir mer som en svag viskning. Menen under mig skakar när jag fortsätter släpa med mig dom mot honom. Det förvånar mig att han ens är vaken så pass tidigt på morgonen.

”Omar….” rösten är svag precis som jag men han hör mig.

°Omars perspektiv°

”Omar…” antingen hör jag i mina drömmar eller så står Saga bakom mig och försöker få kontakt med mig. Men när jag hör det för tredje gången vänder jag mig om och ser hur Saga skakigt står där med ett lila leende på läpparna. Hennes skakiga ben försvinner under henen och hon hamnar på marken. Jag springer fram och sätter mig ner på knä bredvid henne. Jag hjälper henne upp och drar därefter in henne i en kram. Jag kramar lyckligt om henne och en lycklig suck lämnar hennes läppar. Hon stödjer knappt på sina ben och liksom hänger mot mitt bröst.

”Saga…” säger jag lyckligt och ett svagt skratt lämnar hennes läppar. Att krama henne nu är som att krama en hög ben. Men oavsett hur känns kramen precis som alla andra, den är underbar. Värmen och lyckan sprider sig i min kropp även om Saga är kall.

 

°Oscars perspektiv°

Jag och Ogge sitter på varsin stol i väntrummet för att snart kunna få träffa Saga igen. Vi fick inte komma allihop samtidigt och vi bestämde att jag och Ogge skulle gå först då Johanna ville leta upp Omar som försvann tidigt i morse, eller försvann och försvann, han gick ut på en ”promenad” för att rensa tankarna.

Högtalarna inne på sjukhuset sprakar till och jag vänder min uppmärksamhet mot dom.

”doktor till rum receptionen, Patient 149 försvunnen runt klockan sex i morse. Jag upprepar Patient 149 försvunnen tidigt i dag” I början tänker jag inte så mycket på det men ögonen spärras upp när jag kommer på att Saga är Patient 149.

”Ogge!” säger jag och puttar till honom. Han kollar frågande på mig och sätter sig bättre på trästolen han sitter på.

”vad?” frågar han lite lätt irriterat.

”Saga är Patient 149” Han kollar med höjda ögonbryn på mig.

”va?!” säger han och jag suckar.

”kom! Vi måste prata med doktorn” säger jag och går iväg mot Entrén. Ogge springer upp vid min sida. Jag knackar lätt doktorn på axeln och han vänder sig om-

”Ursäkta, men är det Saga Eliasson som är försvunnen?” säger jag försiktigt och doktorn puttar upp sina glasögon och harklar sig.

”känner ni henne? Men ja, vi har skickat ut poliser på gatorna och sjuksköterskor runt sjukhuset.

”tack” säger jag och vänder mig mot Ogge som kollar oroligt på mig.

”de är ute och letar” säger jag och han nickar.

”vi kan hjälpa till kom!” säger han och går mot hissen. Jag springer efter och tillsammans går vi ut från sjukhuset.

”Vart skulle Omar i morse?” frågar jag när vi letat i flera timmar.

”han gick mot sjön, men det ligger jätte långt ifrån sjukhuset. Och ärligt, tror jag inte Saga hade klarat att gå så långt i nu läget” säger Ogge och jag rycker på axlarna.

”vi båda vet nog att det är dit vi ska….” säger jag när våra steg automatiskt ändrat riktigt och är på väg mot sjön. Ogge nickar och sparkar till en sten. När det bara är en liten bit kvar på stora vägen ser vi hur någon sitter ner på gatan och i knät ligger en tjej ihop kurad.

”titta” säger jag och pekar försiktigt ner mot dom. Ogge ler och kollar på mig.

”det är Omar och Saga” säger han och jag nickar.

”vi har hittat henne”