Pussel | o.r

Kapitel 32

Från förra kapitlet

”hon lever”

---

Nervositeten växer i mig när jag går efter sjuksköterskan genom den långa korridoren. Tänk så är det bara en lögn för att få in oss på sjukhuset igen, men en sjuksköterska ljuger väl ingen rakt upp i ansiktet på jobbet?

”ni får stanna här” säger hon och försvinner in bakom en vit dörr. Bredvid mig står Omar, han skakar precis som jag. Jag vet inte varför men jag är bara jätte nervös, rädd att jag ska göra fel, rädd att jag ska vara i vägen, rädd för att skada Saga. Jag kollar försiktigt ner på hans hand, jag kollar upp på honom och ner på handen igen. Försiktigt sträcker jag min hand och greppar tag om hans. Han kollar chokat ner på våra ihop flätade händer.

”jag skickar över styrka” säger jag och försöker mig på ett svagt leende. Han kramar om min hand och ler svagt mot mig.

”tack” säger han tyst. När Felix och Ogge kommer tillbaka efter att ha gjort nått, som jag egentligen inte orkar lägga tid på, släpper jag och Omar snabbt varandra och Felix ger oss en konstig blick.

”hej?” säger han och jag ler snett mot honom.

”hej, vad gjorde ni?” frågar jag och kollar nyfiket på påsen Ogge har i handen.

”vi har mackor, Omar har faktiskt inte ätit på flera dagar” säger Ogge och jag nickar.

”jag är inte hungrig har jag ju sagt!” protesterar Omar och alla suckar.

”det är du visst! Ät nu” säger Oscar och Omar tar motvilligt emot en macka och biter ett mus bett av den. Vi sitter länge tysta och äter av våra mackor, tystnaden är skön och inte alls jobbig. Vi alla vet att Saga lever, och det gör tystnaden underbar. Sjuksköterskan kommer ut igen med ett leende på läpparna. Jag kollar hoppfullt upp på henne när hon försiktigt stänger igen dörren efter sig och sätter sig huk framför oss.

”Saga har haft tur som haft så underbara vänner” vadå haft? Vad menar hon nu? ”Men ännu gladare är hon över att ha er” säger hon och leendet på hennes läppar växer.

”så du menar att hon har vaknat?” frågar Oscar glatt och hon nickar. Omar flyger upp men stoppas i farten av hennes hand, han kollar förvånat på hennes hand och sedan på henne.

”men hon kan inte ta emot besök ännu” säger hon och Omar suckar och sjunker ner bredvid mig.

”jag föreslår att ni åker hem, vi kommer höra av oss när hon klarar av att ta emot besök” säger hon och vi nickar. Som sagt så går vi hem, med väntan om att de ska ringa.

Något fick mig att kämpa, något fick mig att spotta gud i ansiktet och sedan vända på klacken och komma tillbaka till jorden, för som han sa har jag alldeles för mycket kvar att leva för. Jag har inte ens blivit vuxen än, jag har inte levt halva mitt liv än. Jag har SÅ mycket kvar, så mycket ogjort och så mycket jag vill göra. Varför jag ens hamnade här är oklart men jag tror att han ville visa mig vad jag missar om jag lämnar världen förtidigt. Jag var när på att lämna det jag älskar mest i hela denna världen, jag var nära på att lämna Johanna. Jag krossade hennes hjärta när jag gav upp, jag fick henne att gråta sig till sömns varje dag. Det var inte min mening, det var meningen att hennes liv skulle bli det bättre för det förtjänar hon, mer än någon annan.

 

”god dag kära Saga, låt mig visa dig en sak” Hans långa vita skägg får hans vänliga leende att lysa starkt som hans vita ”klänning” hans stora hand visar vägen mot en jus tunnel, den andra handen lägger han försiktigt på min rygg och för med mig mot tunneln.

 

”Det är Johanna” säger jag och kollar ner från molnet jag sitter på. ”Hon gråter och är alldeles förstörd. Gjorde Felix slut med henne?!” säger jag och kollar upp på Gud. Han skrattar tyst.

 

”nej, absolut inte, han älskar henne lika mycket som du, lika mycket som hon älskar dig” säger han och jag suckar.

 

”hon gråter på grund av mig” säger jag tyst och han nickar. Ur hans ficka tar han fram ett glittrande pulver och kastar det mot himlen. Som en filmduk spelar den upp en film, över en äldre kvinna vid en grav, i hennes hand håller hon en röd ros och ner för hennes kinder rinner tårarna. En man sätter sig på huk bredvid henne och lägger sin hand på hennes skulderblad. Hon lägger fram rosen på graven och mannen pussar henne mjukt på kinden innan han drar in henne i sin famn. En liten pojke kommer springandes och kramar om henne bakifrån, helt omedveten om varför hans mamma gråter. Hon vänder sig om och torkar bort en tår från sin kind innan hon kramar om pojken.

 

”vem är det?” frågar jag och ser på när den lilla familjen går hand i hand från graven.

 

”Johanna” säger han och jag kollar chokat på honom.

 

”varje dag sedan du försvann har hon besökt din grav och lagt dit en ros, alltid gråtandes och bedjande om att det som hände aldrig skulle hänt” säger han och jag kollar ner i mitt knä.

 

”vi går vidare” säger han och kastar ut ny glitter och den gamla filmen försvinner. Filmen som spelas upp är en kille som gråtandes går längs gatan med händerna ner grävda i byxfickorna. Han sparkar på en sten hela vägen och lyfter aldrig blicken från marken.

 

”Oscar……” säger jag tyst och gud nickar innan han kastar nytt pulver över himlen.

 

”bara några dagar efter din bort gång händer det här” framför mig ser jag en stjärnklar natthimmel, Jag ser hur Johanna står med kinden lutad mot Omars axel och handen tryckt mot munnen. Ur hennes ögon trillar tårar, Omars ögon är lika glansiga som Johannas och hans kinder blöta av tårarna som rinner ner för dom. Bredvid Johanna står Felix och kramar hårt om hennes hand samtidigt som en ensam tår sakta tar sig ner för hans kind. Bredvid Omar står Oscar och Ogge, båda med glansiga ögon och blöta kinder. Omar plockar fram en röd ros och kollar sedan på Johanna som skakigt sätter sig ner på huk. Johanna sätter försiktigt sin hand på Omars och tillsammans lägger dom rosen på graven. Det jag trodde var en stjärnklar himmel visar sig vara personer, alla med ljus och blommor i händerna. Omar och Johanna ställer sig bredvid de andra som flyttat sig till gravstenens sida och en efter en kommer människorna fram, lägger sin blomma och sätter ner ljuset på gräset framför graven. Johanna börjar gråta mer och trycker ansiktet mot Felix som kramar om henne.

En ensam tår trillar ner för min kind och Gud sätter sig på huk bredvid mig, med handen på min rygg.

 

”är det de här du vill?” frågar han och jag skakar på huvudet.

 

”nej, jag har bestämt mig” säger jag och torkar bort min tår. Ett nöjt leende träder hans läppar och han kastar upp glitter i himlen ovanför oss, Allt blir vitt och jag börjar känna smärta. Jag lever.