Pussel | o.r

Kapitel 29

°Omars perspektiv°

”Omar….” säger Johanna försiktigt när hon sätter sig ner på huk bredvid mig.

”nej” svarar jag kort och fortsätter kolla in i metall stången som håller sjukhus sängen uppe.

”men, snälla lyssna….”

”nej” det finns inget i hela världen hon kan säga för att få mig att gå här ifrån, inte nu, inte i morgon.

”Omar….” de långsamma rörelserna över min rygg och den mjuka rösten får mina ögon att tåras ännu lite till, hon är på något vis så lik Saga i rösten.

”Nej, jag vill inte lyssna” säger jag och lägger ansiktet i mina händer. Hon suckar tyst  sätter sig ner bredvid mig igen.

”okej, lyssna inte, men jag tänker förklara ändå” Jag kollar försiktigt på henne och hon kollar med lidande ögon på mig. ”Vissa saker kan vi inte ändra på, det tar tid att vänja sig vid den tanken, men det är något vi måste göra. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort allt för att Saga inte skulle hamna här. Men hänt, är hänt. Det är svårt att försåt, jag vet. Men om vi tänker på det, hade inte Saga en bra sista tid här? I Stockholm, med dig, Ogge, Oscar och Felix. Jag menar, jag skulle inte låta henne flytta hit om jag inte redan innan visste att hon skulle få det mycket bättre här. Och sanningen är att..” hon tar ett djupt andetag och flyttar bort blicken från mig. ”Sanningen är att jag inte ville ha kvar henne i vår hemska stad. Jag ville hennes bästa och för att ge henne det fixade jag så hon fick flytta upp till Stockholm. Jag valde familj, Jag valde tid och datum. Hon kom arg och besviken till skolan och jag visste varför, jag visste hela tiden varför. Det krossade mitt hjärta att detta var det bästa men att bo hemma är ingen dans på rosor, Man måste hålla koll hela tiden. Folket är för jävliga rent ut sagt.” Hon kollar upp på mig igen och jag kan inget säga.

”men” får jag fram och Johanna ler snett mot mig.

”men?” frågar hon skakigt.

”men du då?” får jag fram och hon ställer sig upp.

”vi var på väg att flytta, därför ville jag få bort Saga därifrån först” säger hon och blicken flyttas till Saga. Jag tar tag i Sagas hand och Johanna lägger sin hand för en kort stund på min axel innan hon går ut från rummet igen. Jag kollar försiktigt på Saga som ligger utslagen på sängen. Andas hon? Det är inte ens säkert. Slår hennes hjärta? Knappt. Jag har tillbringat hela veckan här, endast flyttat på mig när jag ska sova och när jag behöver göra mitt. Jag har knappt ätit någonting, jag har ingen matlust. Doktorn har fått tvinga i mig mat. Men min Saga är viktigare än allt annat, vem behöver äta? Jag tänker inte lämna hennes sida förens döden skiljer oss åt.  vilket kan vara när som hälls

Sorry för fort kapitel