Pussel | o.r

Kapitel 34

°Sagas perspektiv°

”Okej, det sista sticket nu och sen får du åka hem” säger Doktor och jag ler lyckligt. Jag kramar om Omars hand ännu lite till när det sticker till i min arm och han skrattar tyst åt mig.

”schh! Inte skratta nu” säger jag och han skakar på huvudet.

”förlåt, jag skrattar sen” säger han och jag nickar.

”okej, nu är du färdig för att gå hem!” säger han och ler mot mig. Jag besvarar leendet och sätter mig sedan på sängkanten. Jag ställer mig ner på golvet och Omar greppar tag i min hand och börjar gå. Jag följer efter honom, ut från sjukhuset, bort från parkeringen och vidare mot min gata. Vi går in genom dörren och så fort jag sätter foten innanför blir jag in dragen i en kram som jag på något sätt känner igen, men det är inte Ogge, inte Oscar, inte Omar för han står bakom mig och inte Felix, vem kan detta då vara? När personen släpper på kramen och jag kan se henne i ögonen kramar jag om henne igen.

”välkommen tillbaka” säger hon tyst mot min axel och jag ler. Hon puttar försiktigt undan mig och kollar mig in i ögonen igen med ett litet leende på läpparna.

”jag har saknat dig” säger hon och jag ler.

”jag har saknat dig också” säger jag och kramar om henne igen. När vi kramats färdigt står Ogge med utsträckta armar och ler mot mig. Jag skrattar till och kramar om honom också. Efter honom kramar jag om Oscar och kollar sedan på Felix. Jag släpper Oscar fortfarande med blicken på Felix. Osäkert kollar han på mig och jag går fram till honom.

”förlåt jag….” säger han nervöst men hinner inte längre innan jag kramar om honom.

”vi glömmer det” säger jag efter kramen och han skrattar och nickar.

°Johannas perspektiv°

Saga är fortfarande flummig efter allt hon fick i sig på sjukhuset och det är faktiskt kul, hon sitter i Omars knä och håller på med hans fingrar, tungan biter hon koncentrerat i och släpper inte hans fingrar med blicken. Vi andra sitter och diskuterar något jag egentligen inte alls förstår något av, men eftersom jag lätt blir rastlös så håller jag fokus på det killarna säger och försöker hänga med. Har jag tur kanske jag lär mig nått.

”alltså! Det är det gröna i regnbågen som får himlen blå” Säger Saga plötsligt och alla vänder förvånat blicken mot henne.

”va?” skrattar Oscar fram och Saga rycker på axlarna.

”vi pratade om….. det är inte ens någon ide” säger Felix och Saga kolar upp från Omars fingrar igen.

”ni pratade om det oförberedda matteprovet som är nästa vecka” säger Saga och jag höjer ena ögon brynet.

”va? Det är inget oförberett prov i matte nästa vecka” säger jag och Saga kollar med ett leende på mig.

”jo, men det är oförberett så ni vet bara inte om det” säger hon bestämt.

”men du har ju varit på sjukhus, hur kan du veta det då?” säger Oscar och Saga rycker på axlarna.

”jag bara vet det, men kan inte bevisa det förens nästa vecka, på tisdagen klockan 13.45. har vi prov i matte” säger hon och jag skakar på huvudet.

”du är inte dig själv än” säger Ogge och Saga sätter pekfingret framför munnen och hyschar åt honom.

”alla vet inte det” viskar hon så pass högt att vi alla hör. Alla börjar skratta men Saga bara rycker på axlarna och fortsätter hålla på med Omar fingrar.

”vad går du på?” frågar jag skrattandes och hon flinar mot mig. Hon sätter handen på kinden mot Omar och pekar på den. Som om han inte skulle se henne då. Omar skrattar till och pussar henne snabbt på munnen. Saga sätter händerna för kinderna och gör munnen till ett stort O. Alla skrattar och hon ler stor.