Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 34: Story of my life

Förlåt för att ni inte har hört av oss på typ ett halvår! <3 förklaring kommer efter kapitlet! <3

Här kommer sista kapitlet i Niike Missile to heaven:

Niikes POV

Nästan misstänksamt scannar min gröna blick över min kropp i den stora helkroppsspegeln som hänger i den lilla korridoren på övervåningen i mitt hus. För en gångs skull, har jag inte snott nån av killarnas kläder, utan har på mig en svart klänning, med tunna axelband och utstående kjol. Den räcker mig till knäna, och mina händer drar konstant i fållen, den visar mycket hud, till skillnad från vad jag vanligtvis bär.

Mitt nästan svarta hår är utsläppt och hänger smått vågigt ner längs min rygg och slutar strax under rumpan. För ovanlighets skull är mina ögon väl markerade med svart penna och mina ögonfransar nerkladdade med mascara. I mina öron sitter ett par svarta rosor, ett av de många par örhängen jag ärvde av mamma, och kring min handled sitter ett matchande armband.

En bit ifrån mig öppnas en dörr och Ogge kliver ut. Han bär en svart kostym och om jag inte hade varit alldeles omtumlad av de senaste veckornas händelser, och det faktum att det är min mammas begravning vi ska på, skulle jag ha tyckt att han var vacker. Vackrare än vanligt.

Nånstans i min hjärna registreras det ändå, och när han lägger sina armar om mig bakifrån, lägger sin haka mot min axel, när hans kind stryks mot min, fladdrar det i min mage.

-Vad är det? Mumlar han och drar mig intill sig.

-Vet inte. Jag känner inget. Jag vet inte vad jag ska göra... Svarar jag mumlande och lägger mina händer över hans.

-Jag förstår, eller, nej, det gör jag inte. Men jag kan försöka iallafall. Jag möter hans blick i spegeln och i hans blå ögon finns samma medlidande som i hans mjuka röst.

Mina ögon tåras och jag försöker förgäves blinka bort tårarna, för att undvika att förstöra mitt smink.

-Shh... Niike, shh, lugn vännen. När tårarna börjar finna väg nerför mina kinder, vänder Ogge på mig, så att jag står mot honom, och han lägger sina händer mot mina kinder, torkar bort de salta tårarna med sina tummar.

-Vad ska jag göra? Viskar jag och lindar mina armar kring hans bröstkorg.

-Jag vet inte, vad skulle Karin ha velat att du gjorde? Han pratar lungt, mjukt och lågmält samtidigt som han drar mig intill sig.

-Dö. Hon hatade mig. Mumlar jag mot hans skjorta.

-När betydde hon som mest för dig? När tyckte hon om dig?

Jag funderar några sekunder innan jag öppnar munnen för att svara honom.

-När jag var nio. Då började han som jag trodde var min pappa, slå mig. Mumlar jag och flyttar mina armar från hans midja till hans hals.

-Om du tänker på henne då, vad skulle hon ha velat att du gjorde? Han pratar med samma lågmälda mjuka stämma, och stryker mig över ryggen.

-Hon skulle ha velat att jag var lycklig... Mumlar jag till svar.

-När är du lycklig? Han drar sin ena hand genom mitt hår.

-När jag är med dig. Viskar jag och tittar upp för att möta hans blå blick. Jag möts av ett strålande leende och hans kinder har antagit en svag röd ton.

-Jag fick dig rodna. Ler jag och drar honom närmare.

-Ja, det var väldigt snällt sagt. Han ler.