Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 23: With the smoke in my lungs

Omars POV

Det krampaktiga greppet jag håller om mina ben blir om möjligt ännu hårdare och jag lutar pannan mot det mjuka tyget som täcker mina knän.

Rummet jag sitter i känns mer klaustrofobiskt än det gjort på hela tiden jag spenderat här och jag känner mig ensam. Trots att det inte kan vara mer än några minuter sedan kvinnan hämtade Niike.

Plötsligt hörs ett panikslaget skrik, inte Niikes smärtfyllda, som jag nästan hunnit vänja mig vid vid detta laget. Utan mer panik. Det hörs steg utanför dörren jag sitter vid och snabba meningsutbyten.

-Polisen, vad ska vi göra?!

-Sticka såklart! Vi tänder eld på stället!

Och mer fotsteg. Det blir tyst en lång stund innan det börjar höras knastrande, som av eld och det smyger sig in värme under dörren. Min kropp är uppe sekunden efter att jag ber den ställa sig upp. Min blick far över det välbekanta rummet samtidigt som jag känner hur paniken klämmer samman mina lungor och gör det svårt för mig att fortsätta andas normalt.

En fotölj, en liten byrå och en matta. Den ända flyktvägen är ett mycket smalt fönster i takhöjd. Jag är fast.

-Omar... Jag ser mig omkring på jakt efter källan till den tunna viskningen.

-Niike? Jag riktar frågan rakt ut i den allt varmare luften runt mig.

-Ja, jag är i rummet bredvid dig.

-Är du okej? Med knastret från elden svagt dånande i öronen, sätter jag mig med ryggen mot väggen som håller mig ifrån Niike.

-Det är massor av rök här inne.

-Sätt dig ner.

-Jag sitter, men det finns ändå knappt nån luft kvar...

-Det brinner utanför...

-Jag vet.

Efter en lång tystnad hörs Niikes röst igen.

-Omar jag kommer inte komma ut levande härifrån. Det brinner härinne nu, och jag får ingen luft. Om du överlever, lova att berätta för killarna att jag älskar dem. Och Omar, jag hade varit död för länge sedan om det inte vore för dig. Tack.

-Niike sluta. Du kommer inte dö.

Inget svar. En svag duns hörs innan knastrandet av eld tar över helt.

-Niike?

I ögonvrån ser jag hur något litet gult och fladdrande syns under dörren till rummet där jag är inlåst. Min hjärna registrerar elden i samma ögonblick som den kryper under dörren och äter sig fram utefter trasmattan.

Jag flyger upp från golvet samtidigt som steg hörs utifrån. Några sekunder senare hörs ett brak som om någon slår in en dörr. Order delas ut på snabb engelska och någon blir kommenderad att lyfta upp flickan. Poliser!

Niike, du kommer inte dö. Vi blir räddade nu.

Samtidigt som tanken snurrar omkring i mitt huvud ropas det ut att ingen mer befinner sig i källaren. Chocken gör mig stum. Tänker de lämna mig här?

Det blir liv och rörelse utanför dörren och tillslut beslutar de att de måste öppna ett fönster och hissa ut "flickan" den vägen. Nu har elden i rummet jag befinner mig i, spridit sig över hela mattan vid dörren och spärrar för den flyktvägen. Flammorna slickar redan tapeten och har tagit över nästan halva rummet.

Jag öppnar munnen för att skrika men bryter ihop i hostattacker då jag drar ner rök i lungorna. I en sista panikartad önskning hoppas jag att de ska höra mina hostningar men de verkar inte höra det över ljudet av elden.

Ljudet av fötter mot golv blir lägre och lägre då alla försvinner tillbaka ut och jag är ensam igen.

Idén om att ta mig ut genom fönstret har aldrig slagit mig, med tanke på att det sitter 2,5 meter upp i luften. Men jag borde faktiskt klara det. Det är i alla fall värt ett försök. Det är fönstret eller elden. Jag lär ju dö i vilket fall.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckas, men när mina fingrar slår emot det kalla glaset i det lilla fönstret, känner jag hur det sprids glädje i min kropp för första gången under den här instängda tiden.

Med den lilla självbevarelsedrift jag har kvar, drar jag av mig ena skon och slår den med all kraft mot glaset. Efter ett antal slag ljuder kraschen jag väntat på och en skarp smärta lämnar min handled, men jag hinner inte reflektera över vad det är som händer. Jag måste ut!.

Jag känner hur det strömmar in nytt syre i utrymmet och mina lungor jublar. Dock inte så värst länge, för elden får genast mer liv, av det nyss tillförda syret.

Snabbt som satan slår jag med skon för att få bort så mycket glas jag kan. Med frihet som ända tanke i huvudet, tar jag sats och kastar mig upp mot karmen.

Med hjälp av att jag sparkar mot väggen med min fortfarande skobeklädda fot mot väggen, lyckas jag häva mig halvvägs ut genom fönstret. Jag känner hur mina skulderblad skrapar i det glaset som fortfarande sitter i den övre karmen innan jag landar med magen på de sylvassa glasskärvorna som fortfarande är fästa i den undre.

Skarp smärta skjuter upp längs min bröstkorg när jag sparkar med benen för att ta mig ut på det lilla fönsterbläcket och jag kan känna hur skärvorna i min mage bildar djupa skåror i min hud. 

Men jag känner ingen smärta längre. Adrenalinet tar över.

Med den kraft jag har kvar hoppar jag ner från bläcket och landar med min icke-skobeklädda fot först på den kalla marken, ca. 1,5 meter ner. Foten viker sig under min tyngd och jag hör hur det knäpper till i min vrist, fortfarande utan att känna någonting alls. Jag landar med knäna på marken och börjar krypa.

Jag vet inte hur länge jag kryper. Ljudet från elden blir mer och mer avlägset innan det helt utplånas. Marken under mina knän blir gropigare och gropigare och smärtan i min kropp börjar långsamt komma tillbaka. 

Jag halkar till och min mage landar på en rot. Smärta stiger genom min kropp och jag stannar upp och vänder ut och in på min magsäck. Allt jag stoppat i mig under dagen - inte mycket - kommer brännande upp genom min strupe.

Jag börjar återigen krypa fram genom skogen. Grenar fastnar i mitt hår, i mina kläder, överallt och stenar och rötter skär hål på knäna i mina mönstrade haremsbyxor. Tillslut ger jag upp. Det gör outhärdligt ont att krypa, då kan jag lika gärna gå. Så jag börjar gå, eller snarare halta fram genom skogen, under smärtan från min vrist.

Jag vet inte var jag är på väg någonstans. Jag vet bara att jag vill så långt bort från det brinnande huset som bara möjligt.

Mina ben domnar mer och mer bort för varje steg jag tar och jag försöker tänka bort vad som kan hända. Plötsligt lättar det kompakta mörkret lite och jag ökar takten, trots att det knappt märks någon skillnad. Flera minuter senare lyckas jag ta mig ut ur skogen och får se tre välbekanta gestalter sitta i en tight klunga.

Jag försöker förmå min hals att få fram deras namn, men jag får knappt fram ett väsande ljud. Långsamt börjar jag göra min väg mot dem. Jag snubblar till men lyckas återfå balansen innan jag slår i marken. En av dem verkar ha hört mig och far runt. De andra två slänger sig även dem, runt och stirrar på mig.

Oscar lägger en hand för munnen i skräck och Felix tappar hakan. Jag haltar fram till skenet av en gatlyckta och deras rop når mina trötta öron.

-Omar!!!!!

Jag tittar upp för att bekräfta, men innan jag hinner få en skymt av dem, snubblar jag, faller och allt svartnar. Jag hinner inte ens känna smärta.