Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 28: THE END

Daffs POV

En hög smäll, misstänkt likt ett gevärskott får mig att flyga upp från den plastiga stolen i Omars rum. Endast en tanke ryms i mitt huvud och det är tanken på min dotter. Hon är ensam för tillfället.

Utan ett ord till dem andra är jag ute ur rummet. Mina ben tvingar jag upp i sitt högsta tempo och lite till men endå tar det längre tid än någon sin att komma till Niikes rum.

Jag kastar mig mot handtaget men ett hysteriskt skrik får mig att stelna till i luften och jag missar handtaget. På en sekund har jag rest mig och utan att bry mig om saker som handtag kastar jag mig mot dörren med hela min vikt.

Den går upp och jag stelnar till i dörröppningen. Karins livlösa kropp sjukner långsamt ner mot det plastiga golvet. Ännu ett skrik fyller rummet och min blick landar på flickan med det rufsiga mörka håret som satt sig upp i sängen.

-MAMMA!!! Hennes röst är gäll och hon kommer på fötter, vinglar några steg mot den äldre kvinnan på marken innan hon faller ihop på marken.

Jag vill rusa fram och krama henne, bära upp henne i sängen trösta henne, säga att allt är bra. Men allt är inte bra...

Min blick landar än en gång på Karins livlösa skepnad på golvet. Det skramlar lätt då pistolen faller ur hennes hand och hennes andra hand hänger stilla över en allt större, röd fläck på hennes skjorta.

Och trots att denna kvinna endast orsakat mig smärta och återigen smärta under de senaste åren så känns det som om något inom mig dör då jag ser henne såhär. Död. Min första kärlek.

Bakom min rygg hör jag röster. Röster som jag känner igen, tillhörande Ogge, Oscar, Felix och faktiskt även Omar, och röster från sjuksköterskor som nu anlänt.

Jag sjunker långsamt ihop på marken och sträcker min hand mot Karin. Vill känna hennes hud mot min en sista gång men hon är för långt borta.

Någon lägger en filt om mina axlar och för mig ur rummet. Strax efter blir Niikes säng utrullad av en rödhårig man. Han och sängen försvinner in i ett rum längre bort i korridoren och fyra killar trängs vid dörren och blir tillslut insläpta.

Ogges POV

Daff försvinner genom dörren och jag utbyter en rädd blick med Felix vid min sida. De andra killarna är bleka och jag känner hur även mitt ansikte töms på färg. Vad var det?

-Ska vi gå ut och kolla vad det var? Mumlar Oscar och sneglar oroligt mot dörren. Jag och Felix nickar unisont och jag gör en ansats att resa mig.

-Lämna mig inte, snälla! Ber Omar och hans blick uttrycker en stor rädsla över att bli lämnad ensam just nu. Det lät som en pistol... Lägger han mumlande till.

Felix och Oscar utbyter en blick som är svår att tyda, de killarna kan säga vad som helst med blickar utan att någon förstår, innan Oscar vänder sig om.

-Klarar du att följa med? Frågar han och syftar förmodligen på Omars fot och övriga skador.

-Med lite hjälp, mumlar han och grinar illa av smärta då han ställer sig på den gula plastmattan som täcker golvet.

Oscar böjer sig ner och drar Omars arm över sina axlar. Han sträcker sin högra hand runt Omars midja för att kunna ge yttligare stöd vilket bara resulterar i ett lätt kvidande från Omars håll.

-Sår, ler han ursäktande och placerar Oscars hand på ett ställe där såren förmodligen är mer läkta.

Halvt gående, halvt hoppande tar vi oss genom den långa vita korridoren och når tillslut dörren till Niikes rum. Precis innanför står Daff, han skymmer det som händer innanför och jag sträcker på halsen för att se vad som försiggår.