Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 30: Sweet dreams

Niikes POV

Mamma drar upp pistolen, riktar den mot sitt eget hjärta och skjuter.

-Neej... Mumlar jag, det går inte att skrika. Det är som att något håller för min mun. På darriga ben, reser jag mig och går fram mot hennes hopsjunkna skepnad. Det hörs ett skott bakom min rygg och jag vänder mig om.

Pappa tittar på mig med tomma ögon och en blänkande metallpistol trillar ur hans hand och klingar mot kaklet när den landar på golvet.

Han sjunker ihop och ett kvävt skrik tränger ur min strupe.

Det hörs ytterligare ett skott och jag vänder mig återigen. Bredvid min mammas livlösa kropp, ligger nu Omar. Hans ena hand har ett krampaktigt grepp om ett metallredskap och det pumpar blod ur ett hål i hans bröstkorg.

Fjärde skottet hörs och jag vänder mig om. Felix sjunker ihop med blodet flödande.

Nästa gång är det Oscar. Sen Ogge.

Då försvinner greppet om min strupe. Och jag skriker. Vrider mig i kramp.

Så fort jag slår upp ögonen sätter jag mig upp, kallsvettig och flåsande. Mitt huvud värker och hjärtat pumpar snabbt. Hela min kropp skälver och jag slår armarna om mig själv. Jag kan höra lugna andetag bredvid mig, jag vänder mig om och möter Ogges lugnt sovande ansikte.

Täcket har nästan helt dragits bort från hans kropp och han känns ovanligt kall när jag lägger min hand mot hans axel. Jag blir sittande så en stund, men bestämmer tillslut att låta honom sova.

Med försiktiga rörelser - för att inte väcka honom - drar jag hans arm över mig och med pannan lutad mot hans bröstkorg och hårt hopknipna ögon, tar sömnen över min kropp.

Ogges POV

Jag vaknar på morgonen med en känsla av att min kropp brinner. Jag känner hur värmen strålar från mina armar. När jag tittar på dem ser jag ingen skillnad utom att Niike har lagt dem om sin lilla kropp.

Jag frigör ena armen och drar bort de långa mörka hårslingor, som klistrats fast mot hennes rödflammiga panna, ur hennes ansikte.

Så fort mina fingrar kommer i kontakt med hennes panna, kan jag direkt känna att hon har feber, mycket feber.

Plötsligt kastar hon sig ur min famn och trillar nästan ur sängen innan jag lyckas ta tag om hennes midja och dra upp henne. Hon vrider sig som i kramp samtidigt som tysta skrik flyr hennes lätt särade läppar.

Jag drar upp henne i min famn, hon griper tag runt min hals och jag känner hur min halsgrop sakta blir blöt av hennes tårar.

-Shh, hjärtat, lugn! Hennes hetsiga andetag lugnar sakta ner sig och hennes grepp kring min hals blir hårdare.

-Daff! Mitt rop blir inte lika högt som jag hade förväntat mig, men tillräckligt för att han förmodligen ska höra. Trots att jag är trött, kan jag ana steg som tyst tassar upp för trappan. Dörren öppnas och Daffs ansikte syns i springan.

-Jag tror Niike har feber. Daff kommer oroligt fram och lägger en hand mot hennes panna.

-Jag ska gå och hämta en termometer, vänta här! Han försvinner ner för trappan och jag kramar om Niike.

-Ogge... Hennes viskning är så tyst att jag knappt hör den.

-Ja? Jag är här. Hon tittar upp på mig. Jag ser direkt i hennes ögon att hon inte mår bra. Hennes vanligtvis klara smaragdgröna blick är febrigt glansig och hon ser väldigt trött ut.