Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 26: Som i dimma

Niikes POV

Allt är lite som i en dimma. Det blev bara svart.

Ett tag hörde jag sirener men det försvann ganska så snabbt. Sen vaknade jag i ett vitt rum med starka lampor som sken rakt i mina ovana ögon och vitklädda människor sprang omkring och tryckte på knappar, stack in olika metallföremål i mina armar.

En gång spolade de ner vätska i mina lungor som de sedan sög upp i rör och lade i påsar. Vätskan som var genomskinlig när den spolades ner, var svart när den kom upp.

Det svartnar då och då, under den tiden slipper jag den outhärdliga smärtan som håller min kropp i ett krampaktigt grepp när jag är vaken.

Varför jag har ont eller befinner mig i det väldigt vita rummet, det har jag ingen aning om.

Min hjärna verkar dessutom lite upphakad. Gång på gång ser jag ett ansikte inne i mitt huvud. Personen i fråga skrattar och drar en hand genom håret.

Vem det är vet jag inte heller. Men han verkar vara nån jag känner, för det känns som att min kropp liksom behöver honom. Ha honom nära. Typ.

Han har ett vackert ansikte, mjukt formade ögonbryn, klarblå ögon, brunt hår borttaget från ansiktet med hjälp av ett svart band.

-Vännen? En kvinnas röst lockar upp mig till mitt medvetande och jag slår upp ögonen. Kvinnan som sitter bredvid mig är blond med klarröda läppar och hon ler glatt.

-Din pappa och din bror är här! Säger hon och visar med handen mot två jämnlånga personer som står lite tafatt vid dörren. Den yngsta av dem tar ett kliv fram.

-Niike. Säger han och en ensam tår rinner ur hans ögonvrå. Det är något med hans väldigt fluffiga hår som får mig att minnas. Vem jag är, vem killen i mina tankar är, vem killen som står framför mig är, och orsaken till att kvinnan säger att han är min bror. Och orsaken till att jag befinner mig här.

-Oscar. Hans namn kommer över mina läppar som en viskning och han tar över den stol som kvinnan lämnat. Han tar min hand och trycker den lätt. Jag gör en ansats att resa mig upp, men stoppas av en hand på min axel. Jag vänder på huvudet och möter min pappas blick. Trots att jag vet att det är han, och att han vill mitt bästa, så ryggar jag undan.

Han påminner mig om de där andra. Vad de gjorde.

Oscars POV

-Oscar, du följer med mig! Säger Daff, tar ett grepp om min överarm och sänder en ursäktande blick mot resten av vårat lilla sällskap.

-Jag försökte ge er tillstånd, men läkarna släpper bara in familjen. Och jag fick med mig att Oscar är Niikes bror i allt utom blod och tillslut gav de med sig! Med de orden drar Daff in mig i rummet. Och när jag får syn på henne är det tur att Daff håller i min arm annars hade jag bokstavligt talat flugit fram till min systers sida.

Hennes smala armar ligger likbleka ovanpå den ljusgula filten och hennes vita ansikte är stillsamt sovande. I hennes näsa sitter en syrgaskateter, som vi snabbt får förklarat för oss är för att hennes lungor är såpass skadade av röken att hon nästan behöver ren syre för att överleva. Dock spolar de lungorna med jämna mellanrum och hon är på bättringsvägen.

En kvinna går fram och vänder på en av Niikes armar, drar bort ett vitt plåster som täcker hennes ena underarms insida och då ser jag alla sår. Raka röda streck tvärs över hennes armar, hela vägen upp till armbågen, där några streck är placerade på hennes överarm.

När en annan sjuksköterska gör samma sak med andra armen ser jag att precis lika många skärsår täcker även den underarmens insida.

-Vännen? En kvinna med blont hår och röda läppar ruskar försiktigt på Niikes lilla gestalt och snart slås de väldigt välbekanta ljusgröna ögonen upp.