Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 18: Annelie Wilmersson

-Annelie Wilmerson...Nej jag är ledsen, har ingen aning men jag kan googla! Hon börjar knappa fort på tangentbordet men avbryts av en röst.

-Du mamma ropar, det är middag men vi ses! Ta hand om dig kära bror och jag vet att du är stark men du kan inte bära allt själv! Min syster tar än en gång ton, spänner blicken i mig och jag nickar längsamt medan jag känner hur ännu en tår rullar ner för min kind.

-Ring om det är något, lova det! Och nej jag berättar inget för mamma om du inte vill. Vi ses! Ta hand om dig käre bror och hälsa de andra. Hennes blick är allvarlig och jag nickar igen innan jag öppnar munnen för att med sprucken röst svara henne.

-Tack så mycket! Du är verkligen bäst! Jag känner mig liten igen. Som ett litet barn.

-Klart jag är! Vi ses! Och du, berätta inte om lappen för de andra. Jag ska kolla upp henne men det hjälper inte att du oroar dem. Försök att få lite sömn nu, det behöver du! Puss!

Det hörs ett klick och de vänliga blå ögonen försvinner från skärmen. Mina tårar fortsätter att rinna ohejdat. Jag är ensam. Igen.

Och även om jag varit det de senaste dagarna så har jag nog inte känt mig såhär ensam någonsin.

Fortfarande med tårar strömmande ner för mina kinder reser jag mig upp och smäller igen min dator. Jag sörplar i mig det sista ur glaset cola jag beställt under mitt och Felicias samtal som klockan på min mobil bekräftar, har pågått i nästan två timmar.

Med handen på dörrhandtaget i fakeguld skjuter jag upp dörren och kliver ut i nattluften. Det är mindre mörkt nu. Nästan som om det börjar närma sig soluppgång. Jag trycker ner handen i bakfickan för att återigen kunna beskåda namnet som står nerkrafsat på insidan av lappen.

Annelie Wilmersson, vem är det?

Jag börjar långsamt avverka grusvägen tillbaka till husbilen medan jag fortsätter genomsöka mitt minne efter detta namn.

Väl tillbaka i husbilen har genomsökningen av min hjärna fortfarande inte gett resultat. Jag sjkuter upp dörren och min syn blir snabbt skymd av ett stort hårburr jag väl känner igen.

-Felix var har du varit?! Jag trodde att du också försvunnit....Gör aldrig så igen! Oscar kollapsar mot min hals och jag stryker honom över håret med ena handen samtidigt som jag skyndar mig att torka bort alla tecken på tårar ur mitt ansikte. Han verkar iallafall inte märkt att jag gråtit vilket är tur.

-Så, så, jag är här nu. Jag kysser honom lätt på kinden och han lyfter huvudet så att mina läppar flyttas från hans kind till hans läppar. Hans armar lindas om min bröstkorg så hårt att det är en match att få mina lungor att fortsätta ta in luft, som om han är rädd att jag ska försvinna.

Jag klappar honom mjukt över huvudet och håller honom mot mig med ena handen samtidigt som jag använder den andra till att stryka honom över armen i hopp om att han ska lossa sitt grepp en aning.

Hans läppar lämnar mina och de blå ögon jag möter får mig att rycka till. De är fyllda av smärta och utan att bryta ögonkontakten böjer jag mig lite och lutar min panna mot hans.

-Lämna mig aldrig! Han viskar orden mot mina läppar och jag ryser.

-Varför skulle jag? Det är mer än jag skulle klara av själv. Mina ord får hans ögon att återigen fyllas med tårar och jag flyttar mina händer till hans kinder för att kunna stryka bort de hastigt fallande tårarna med mina tummar.

Greppet om min bröstkorg hårdnar och jag lutar mitt huvud mot hans axel och håller om honom lika hårt. Jag känner hur salta tårar nu väter mina kinder med och jag snyftar i hans axel på samma sätt som han snyftar i min.