Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 16: Ett samtal...

Felix POV

Det känns tomt då Oscar, efter jag vet inte hur länge, dragit sig tillbaka för att återigen bädda ner sig i sängen. Denna gång hade jag inte följt med då jag känner att han kan behöva lite egentid. Istället så börjar jag fundera över Ogge.

De känns lite som om jag har försummat honom i mina endlösa försök att trösta Oscar. Nog för att min pojkvän är ledsen, hans bästa vänner - nästan syster och bror - är försvunna, men Ogge har gått igenom samma förlust. Både hans bästa vän och flickvän är borta och jag tittar knappt på honom. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle känna mig om Oscar försvann.

Jag måste prata med Ogge!

Så tyst jag kan tassar jag över fuskträt som täcker husvagnens golv, för att ta mig till den bakre änden med stegen upp till sov-loftet. Stående på tåspetsarna lyckas jag se över kanten och min blick faller på Oscars slutna ögon. Tysta snarkningar från hans läppar övertygar mig om att han på riktigt sover så jag vänder mig om och tassar mot dörren som tar mig ut i den lite svalare kvällsluften. Jesus, är det redan kväll?! Det borde betyda att jag satt med Oscars huvud i mitt knä, vid bordet, hela dagen...

Det ger ju iallafall svar på varför min mage ger i från sig kurrande ljud.

Vänta, jag borde kanske på något sätt meddela Oscar att jag gått. Ifall han vaknar menar jag. Med den tanken surrande i huvudet halar jag upp min mobil och skickar ett snabbt sms till honom.

{Sms till: Oscar :* <3 <3 <3}

Jag går ut och letar efter Ogge, du sov så jag ville inte väcka dig. Känn dig inte skyldig!!! Älskar dig <3

Hoppas bara han har haft vett att stänga av ljudet på den lilla manicken för jag vill inte väcka honom, nu när han äntligen somnat.

Med smset skickat och mobilen tillbaka i fickan så låter jag min blick flyga över den blöta marken. Var kan han ha gått? Okej, förmodligen till kajen där han spenderat den senaste tiden sedan de försvann.

Jag vänter alltså mina steg åt den högra stigen som kommer att ta mig just dit.

Daffs POV

Jag höjer pennan över den lilla lappen på bordet framför mig. Det här är enda utvägen. Berättar jag för den nu sovande Oscar tar hon oss båda. De behöver honom. Han kände Niike som liten. Han kommer förstå.

Med pennan sänkt till pappret börjar jag skriva.

Hej igen, det var länge sedan. Jag vet att det är du, leken är över...

Jag ser i ögonvrån hur en skugga smyger bort från fönstret och rundar det lilla rullande huset. Precis som jag ville. Snabbt krafsar jag ner ett namn längst ner på pappret, river av biten, viker ihop den och skriver mitt namn på utsidan. Med vänsterhanden trycker jag ner biten mellan kuddarna i soffan där jag sitter, och samtidigt koncentrerar jag mig på det halvfärdiga brevet, som om jag aldrig lämnat det med blicken.

Jag hänger över brevet för att ingen ska märka att den undre biten är avriven samtidigt som dörren slås upp. Jag känner en stark hand som sluts kring min överarm.

-Hej. Igen... Jag vänder blicken mot gestalten som lägger sin andra hand över min mun och sliter mig brutalt ur husbilen.

Felix POV

Min hand har stannat, liggandes på Ogges axel. Han har ansiktet gömt mot sina knän och han viskar någon sorts ramsa tyst. Den ovanliga tystnad som lagt sig över oss avbryts plötsligt av min ringsignal. Jag drar upp min mobil och kollar på skärmen.

Med en ljudlig suck avböjer jag samtalet och ska precis stoppa tillbaka mobilen i fickan när det ringer igen. Från samma nummer.

Jag är nära att avböja igen men det måste vara någon som verkligen vill få tag i mig så jag svarar med ytterligare en suck och ett halvhjärtat leende mot Ogge som fortfarande gömmer ansiktet så han ser inte.

-Felix... Min röst låter inte alls så glad som den brukar, jag är inte så vidare glad att personen i fråga avbryter mitt försök att trösta Ogge.

-Felix! Jag har inte mycket tid, vi mår helt okej! Men jag vet inte hur länge Niike kommer klara det! Hon är mycket tunnare och hon skadas! Försök hålla just det ifrån Ogge och Oscar! Men ni får gärna försöka skynda er! Jag mår bra! Lite ont i öronen men okej! Skynda snälla!

-OMAR!!! Herregud hur mår du? Var är ni? Är Niike okej? Vad menar du med skadas? Så fort jag nämner Omars namn rätar Ogge på sig och spänner blicken i mig.

Han mimar tyst orden "Är det han?" Jag svarar med en kort nick och koncentrerar mig återigen på Omar.

-Som sagt så kan jag inte prata så länge så snälla lugna dig! Hans röst är kvävd och jag tror aldrig jag hört honom prata så fort. Han låter nästintill panikslagen och andas djupt för att lugna sig själv.

-Jag ska försöka! Förklara! Jag blundar och lyssnar till hans snabba stressade tal. De mår bra, de får mat, Omar får ganska normalmycket, Niike får ganska lite, Omar är mer mer psykiskt skadad men har ont i öronen av att Niike blir torterad i ett litet rum bredvid, och hennes skrik förstärks genom några högtalare i rummet där Omar är. När han har börjat beskriva kvinnan som kommer och hämtar Niike ibland, tystnar han plötsligt mitt i en mening.

-De kommer! Jag har smitit upp så de kommer säkert göra något! Hejdå Felix! Jag saknar er! Skynda! Ett klick och sedan är det dödstyst på linjen.

============================

Message from Narnia! :P

Spänningen stiger gott folk, eller vad säger man...

Tror ni att de kommer hitta dem och vem tror ni plågar Niike. Och varför... Asså ni får gärna gissa i kommentarerna för vi vill veta era teorier!!!

Sen så får ni gärna gissa på annat också...och skriva andra saker..feedback...kommentarer...kärleksbrev om ni nu skulle vilja...:P

Det är sjukt kul att läsa era kommentarer, verkligen, och jag (Ida again) ska försöka börja svara på komentarer och frågor ni skriver för just nu är det den dunderduktigagangstaungen Thea som gör detta... Creda henne gött fölk...

Jag har återigen fått något sorts hangup med punkter igen... punktpunktpunkt... Ett tag var det utropstecken och nu är det punkter...vad är det mé mí??????? (and so...några frågisar på det!!!)

-Har ni haft en bra vecka så här långt?

-JAG har haft en bra vecka så här långt!!! Även om jag börjar kvart i åtta på morgonen...Vi har haaaaaaft.......PRAAAAAOOOO!!!!!

Ok...det var kul...Nämen jag PRAOar på min gamla skola i textilslöjden ocg jag har aldraig i mitt liv kännt mig så otroligt duktig...

De frågar mig lixom om hjälp som om jag vore en vanlig lärare och det bästa är att jag kan svara också!!! I'm feeling so duktig!!!

Detta meddelande måste vara det mest flömmiga hittils och det är mig vi snackar om!!! Detta är rekord...

Men om det är någon liten söt själ därute som läser detta trots att det spårade innan det börjat så vill jag önska denna person en fantastisk fortsatt vecka och bifoga en liten kram till personen i fråga.

Så ha det bra, sov mycket, ät mycket godis och simma lungt sås es vi la snart!!!

Pusselipuss!!!:*:*:* (jag bifogar en puss var till er alla)