The perfect two | The fooo

Kapitel 1 - krossat hjärta

Musiken dånar i öronen och basen känns ända in i kroppen. Jag tar en till klunk av drycken som jag håller i handen. Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning om vad det är för någon dricka, men alkohol innehåller den det är jag säker på. Med vingliga steg styr jag ut i hallen.Mitt huvud värker och det ända jag vill är att komma hem till min säng. Jag drar snabbt till mig min svarta skinnjacka som hänger bland alla andra jackor.Utan att säga hejdå till någon stormar jag ut från huset och drämmer till dörren. Jag går med snabba, vingliga steg mot busshållplatsen. Tårarna som trängt bakom ögonen hela kvällen rinner nu i floder ner för mina kinder. Jag bryr mig inte om sminket kletar ut sig eller om jag ser ut som ett monster, ingen gillar mig ändå. Min mage vrider sig och illamåendet dyker upp. Denna helg som jag trodde skulle bli underbar blev ett helvete. Sista helgen på sommarlovet, vilket betyder att på måndag ska jag börja i ettan på gymnasiet. Jag var tvungen att möta han varje dag, som tur var går vi inte i samma klass. Men på samma skola som är lika hemskt de. Bussen rullar in på hållplatsen. Jag hoppar upp och dra mitt busskort mot läsaren innan jag sätter mig längst bak i bussen. Hur mycket jag än ville så fick jag inte bort tankarna från kvällen, dom spelades upp om och om igen vilket fick mig att må ännu mer illa.

Jag kollade från topp till tå på min spegelbild. Om jag får säga det själv så var jag nöjd med resultat som jag såg i spegeln. Mitt långa mörkblonda hår låg i stora korkskuvar över mina bröst. Mina isblåa ögon såg blåare ut av allt smink. Sminket var inget avanserat då jag inte är en tjej som gillar smink. Något jag var noga med var mina ögonbryn som jag fyllt i med en ögonbrynspenna i rätt färg. Jag hade lagt på lite puder för att få bort glansen på min hy. Ögonskuggan hade min syster lagt på då jag bokstavligen sög på att lägga på det. Färgerna som hon hade valt gjorde mina ögon såg ännu blåare ut. Till sist hade jag bara lite mascara. Min outfit var rätt enkel samtidigt som den var snygg. Ett par vita tajta jeans och ett svart spettslinne.

- vad fin du är! säger mamma som står i dörröppningen i rummet och kollar på mig.

- tack! säger jag och ler.

Mamma hade förvånatvis gått med på att jag fick gå på festen ikväll. Det är sista helgen av sommarlovet innan skolan börjar och enligt mamma är det inte bra att festa nära skolstart. Vad hon har fått det ifrån vet jag inte. 

- hejdå jag åker nu! ropar jag ifrån hallen samtidigt som jag öppnar yttedörren.

-hejdå ha så kul, du vet reglerna Zara inget alkohol o hemma senast ett! svarar mamma som trodligen sitter inne på sitt kontor och jobbar som hon alltid gör.

- jaaa! suckar jag högt och slänger igen dörren.

Den svala vinden sluter sig runt min kropp vilket gör att huden knottrar sig. Jag sätter mig på trappstegen medan jag väntar på att Hampus ska komma och hämta upp mig. Längre bort hörs ljudet av en moped som kommer allt närmre. Jag reser mig upp från trappan och borstar av gruset från byxorna.

- heeej babe! ropar hampus från mopeden.

- heej du! svarar jag medan han drar in mig i en kram.

Våra ansikten närmar sig varandra, han biter i min läpp för att göra inträde och jag öppnar munnen. Våra tungor brottas och magen invaderas av tusen fjärillar. Jag är så lycklig med Han. Hur är det äns möjligt att älska någon så mycket? Jag hoppar upp på mopeden bakom honom. Mina armar sluter jag kring hans vältränade kropp. Han startar motorn och kör iväg. Jag känner mig mer en lycklig.

Det dröjer inte länge innan vi är framme hos Amanda som festen är hos. Jag är inte direkt kompis med henne, hon är så fake på något sätt. En sån person som bara bryr sig om att vara populär. Utanför hörs ljudet av musiken. Flera står upptrycka mot väggarna och grovhånglar medan andra står i stora klungor och röker. Jag skulle aldrig få för mig att röka, det är något jag hatar. Jag menar varför vill man sätta ditt en glödande pinne i munnen som kan orsaka så mycket problem. Det är som att man ber om att bli sjuk.

Vi hade nu varit på festen i över två timmar och jag hade konstant dansat hela tiden. Till min stora förvåning så hade jag knappt sett Hampus på hela kvällen. Var kan han tsgit vägen? Jag bestämde mig för att gå upp och kolla ifall Hampus var där då han inte var där nere.

(Lyssna gärna på how long will I love you - Ellie Goldin för mer feelings ;) )

Övervåningen var stor. Det var vitt överallt, vita väggar, vita möbler och ljust trä golv. Jag gick precis förbi en dörr som flög upp mitt framför näsan på mig , en kille och en tjej gick fnittrande ut ur rummet hand i hand med tillrufsat hår. Jag ville äns inte tänka på vad de kan gjort där inne. Min blick fastnade på en vit dörr där det stod Amanda med stora bokstäver. Min nyfekenhet dök upp och jag kände mig tvungen att kolla hur hennes rum såg ut. Om det verkligen var så fint som hon alltid skröt om. Det var säkert lika dyra möbler som det va i resten av huset.  Jag småsprang över golvet till dörren. Jag drog sakta ner dörrhandtaget och gick in. Något jag önskade att jag aldrig gjort. Jag ville bara skrika, springa därifrån men jag kunde inte. Tårarna trängde bakom ögonen och jag fick knappt någon luft.  Jag ville inte att detta skulle vara sant. Det fick inte vara sant. Amanda stod upptryck mot väggen med Hampus framför sig. Han kysste henne över halsen och hon fnittrade. Han kysste henne upp mot munnen och de övergick till grovt hångel.De var upptagna med sitt grovhångel att de äns inte märkte mig. 

- Älskar dig babe! viskade Hampus fram. Varje gång jag hörde de orden från honom så bubblade det i magen och hjärtat gjorde en dubbelvolt. Det kändes inte så nu, han hade fått mig att känns mig speciell. Jag vill gå fram till han, slå till han i ansiktet och skrika. Men jag kunde inte. Jag bara stod med öppen mun och glodde på två idioter.Jag fattar ingenting. I mitt huvud hade jag aldrig tänkt mig min pojkvän som en player.  Han kanske bara var ute efter ett ligg?  Eller att krossa mitt hjärta? Isåfall hade han lyckats. Jag har blivit sårad av killar för många gånger. Jag orkade inte mer, vad gör jag för fel?  Med Hampus kändes allt äkta, jag hade fel. Grymt fel.