Han ser ut som en jävla potatis M.G - ✔️

95 - Martinus

- Hallå? Det var inte skjysst! Skrattar hon fram samtidigt som hennes blick är nere i mobilen

- Det beskrev dig? Skrattar jag fram och hon skakar på huvudet

- Juste! Jag såg en video... vänta... säger hon samtidigt som hon koncentrerat biter sig i läppem

- Kolla! Säger hon och jag kollar på videon hon skickat till mig. Med blicken fast i den söta hunden på skärmen så hoppar jag till då det attackerar kameran i en sekund

- Du blev så rädd! Skrattar hon fram och jag skrattar stelt

- Jag gillar inte skräck typ? Skrattar jag stelt fram

- Inte jag heller! Säger hon och jag ler svagt. Jag kollar ner i mobilen och scrollar lite

- Du, Martinus? Frågar hon försiktigt och jag kollar upp mot henne med ett svagt leende

- Du, Stella? Frågar jag och hon skrattar till samtidigt som hon skakar på huvudet

- Du är den ända som jag faktiskt vågat öppna upp mig för. Du var den första på flera flera år som jag inte varit kall mot, du är den ända som fått mig förstå meningen med livet... säger hon försiktigt och rodnar svagt före hon kollar ner i mitt knä

- Nåååw? Hur söt eller? Säger jag och gör en sadlip, hon skrattar till

- Nej men jag är glad att du gjorde det. Och att du förstår meningen med livet... antar jag? Säger jag och hon skrattar åt mig

- Dock tror jag inte att jag kommer leva så mycket längre... säger hon i en suck och hela jag fryser till

- Va-vad menar du? Frågar jag förskräckt fram

- Ja. Jag känner liksom på mig att min kropp blir sämre och sämre... säger hon och kollar besviket ner i sitt knä

- Me-en... du måste kolla upp det? Det kan vara något an-

- Martinus. Dem har redan kollat upp det, den har spridit sig dubbelt så snabbt den senaste månaden. Jag har snart inget kvar... säger hon och jag skakar på huvudet

- Det måste finnas något vi kan göra? Säger jag och hon suckar

- Nej, vi har försökt. Det finns inget vi kan göra... säger hon tyst

- Men... säger jag tyst och kollar tomt mot henne

- Men du har gett mig en underbar tid här. Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. Men tack, verkligen. Säger hon och jag kollar ner i mitt knä

- Jag har inte velat att du ska veta. Det är därför jag alltid gått ut och pratat med läkaren. Jag vill inte att du ska må dåligt över det. Det är inte ditt problem och jag vet att du kommer lägga skuld över dig, men det är verkligen inget fel som du gjort. Det är bara min kropp som börjar bli tröttare...

- Jag vet att det var fel. Du borde fått veta. Men... jag vill inte se dig sårad. Jag vill inte se dig oroligare och tröttare än vad du är. Jag vill bara ditt bästa... säger hon och jag nickar långsamt

- Och jag är så otroligt tacksam att du faktiskt fick mig att ändra mig. För döden har alltid jagat mig, trots att jag säger att jag är van. Döden har alltid varit skräckinjagande. Men då du kom in i bilden så vet jag att jag inte kommer dö ensam. För du känner mig mer än någon annan på hela detta jordklotet...

- Men jag vill att du ska veta att... jag aldrig kommer lämna din sida. Okej? Jag kommer alltid kolla över din axel och ge dig all styrka du behöver. Jag kommer aldrig lämna dig. Aldrig.

Vad ska jag säga? Hon har just berättat att hon kommer dö snart. Hon kommer lämna mig