Han ser ut som en jävla potatis M.G - ✔️

66 - Marcus

- När börjar det? Frågar jag mamma och hon kollar skrattretande mot mig

- halv 12, jag har ju sagt det tre gånger? Skrattar hon fram och jag suckar

- Förlåt... säger jag tyst och hon ler svagt före jag går upp och tar en varm lång dusch. Jag tar sedan på mig kläderna, finkläder då det är skolavslutning

- Hej... säger en alldeles för bekant röst vid min sida och jag kollar hastigt dit

- Martinus! Säger jag glatt och kramar om honom, för en gångs skull luktar han inte sjukhus

- Du fattar inte hur skönt det är att vara hemma... säger han och slänger sig i min säng

- Det luktar inte sjukhus. Det luktar. Hemma. Säger han och jag skrattar till före jag fixar till flugan

- Nervös? Frågar jag och han skrattar till

- Skämtar du eller? Säger han och jag ler svagt

- Det kommer gå hur bra som helst! Säger jag och han ler tacksamt

- Killar! Vi ska åka! Ropar mamma nerifrån och vi går ner tillsammans, tar på oss skorna och sätter oss sedan i bilen

- Om du börjar bli trött eller likn-

- Ja, jag vet mamma. Då säger jag till? Suckar Martinus fram och mamma nickar oroligt

- Det kommer gå bra? Säger jag och mamma nickar igen. Vi parkerar utanför skolan och går ut, då hela familjen börjat gå mot alla olika klungor med klasser så tar Martinus ett djupt andetag

- Martinus! Ropar någon från våran sida och snart kommer Emil fram

- Heeej! Säger Martinus och kramar om honom

- Fan va skönt att se dig! Säger han och klappar honom på axeln

- Detsamma... säger Martinus osäkert och snart blir Emil tillbaka ropad till sin klass

- Hej Martinus! Säger våran mentor och kramar om Martinus. Martinus kramar förvånat tillbaka och jag skrattar till

- Alla är här. Nu kan vi gå in! Säger våran mentor och vi alla går in och sätter oss i aulan. Kören sjunger, rektorn håller tal och tar upp stora händelser under läsåret

- Och en av de största händelserna. Men inte det bästa. Var då vi fick samtal om att Martinus Gunnarsen hade fått leukemi. Säger rektorn och Martinus stelnar till

- Visste du att hon skulle säga detta? Viskar jag och han skakar långsamt på huvudet, jag kollar i panik upp mot alla föräldrar och möter mammas smått panikslagna ansikte

- Är han okej med att du berättar detta? Frågar någon förälder som rest sig upp och allas blickar dras mot honom. Julias pappa

- Ja-jag har inte frågat. Alla vet ju redan om det? Säger rektorn som om det vore självklart

- Men hur tror du det känns för honom? Att han kämpar med att ens komma hit, trots hans stora rädsla och nervositet så sitter han, hans familj och vänner här och du tar upp det? Tror du inte han har fått nog att bli påmind varje varje dag att han har cancer. Han ligger på sjukhus och då han väl slipper vara där så blir han påmind ändå? Säger han och hela aulan börjar applådera åt honom

- Jag ber om ursäkt. Jag borde inte gjort det. Säger rektorn snabbt före hon går av scenen, föräldrarna som inte slutat klappa slutar tillslut och vi får äntligen gå ut och ta alla bilder. Vi har en snabb kramring före jag och Martinus går till mamma, pappa och Emma

- Jag går till Julia.. säger jag snabbt och börjar oroligt leta efter hennes klass, dem har just kramring och då Lukas, den sista kramar henne så bunkar han hårt med knogen i hennes rygg och jag ser hur hon kniper till, ilskan inom mig börjar bubbla och jag ska just gå fram då jag känner en hand på min axel

- Andas Marcus. Andas. Säger Martinus bakom mig och jag tar ett djupt andetag