Han ser ut som en jävla potatis M.G - ✔️

81 - Julia

4 dagar senare

Efter Marcus alla meddelanden så har jag haft en dålig magkänsla, eller snarare efter jag svarade han. Jag har inte svarat han på flera dagar. Och då jag svarar honom slutar han skriva direkt

- Jag går ut och går... säger jag och kikar in i köket

- Vart är Bianca? Frågar hennes mamma, Åsa

- Hon åkte till Emil tror jag... säger jag och hon nickar

- Okej. Hör av dig om du kommer sent. Säger hon och jag nickar före jag går till hallen och drar på mig skorna och går ut. Jag går in i skogen, mot klippan jag brukar sitta och tänka vid. Klockan är runt 12, men det är inte så varmt, så förhoppningsvis är det ingen vid stranden en bit ner. Den smått krångliga vägen till klippan har jag äntligen klarat av och jag börjar skymta den, jag hör inga röster så jag andas ut. Med blicken nere i marken kollar jag så jag inte ramlar över någon rot, sten eller annat man kan ramla över i skogen. Då jag kommer ut ur skogen och börjar gå på klippan, kollar jag upp mot den. Kanten, som är ungefär 15 meter framför mig är inte tom. Det står någon där, just vid kanten, med blicken ner, mot stupet.

Det känns som om luften runt mig försvinner, jag kan inte andas. Personen slänger något som liknar en mobil bakom sig, tar ett djupt andetag och tar ett steg ut i luften. Just den sekunden förstår jag vad som händer, adrenalinet i mig pumpade ut blodet samtidigt som mitt hjärta slog snabbare och snabbare. Utan tvekan springer jag fram och tar ett stadigt tag runt handleden samtidigt som jag drar bak personen i en så hastig fart att vi båda ramlar på den kalla, hårda stenen

- Vad gör du? Frågar jag och personen kollar mot mig. Luvan gör att man inte ser ansiktet, bara något svart, tomt med något blankt på två ställen, antagligen ögonen

- Jag trodde du inte ville se mig igen? Säger han och jag fryser till. Jag vet precis vem denna personen är

Jag räddade Marcus från att avsluta sitt liv

---------

LÄS

Okej. Nu är det så, det 18:e augusti har jag haft wattpad i ett helt år. Och jag har tänkt att vi typ kan "fira" det på något sätt(cringe, jag vet). Men ja, så jag har något förslag häääär

Det första är att jag har ett maraton på typ denna boken, att jag skriver massa massa kapitel och lägger upp regelbundet en hel dag. Om den ens kommer räcka så länge? Beror på hur länge jag kommer orka skriva på denna haha

Det andra är att jag publicerar en ny bok, jag har två i mitt utkast. En fanfic och en annan bok. Och uhm tänkte då jag kanske kunde publicera båda två? Vad tyckeeer ni? Vill ni veta vad fanfic-boken handlar om före? Eller vill ni ha en överraskning?

Eller ska jag skita i min cringe-idé och vi kan bara fortsätta som vanligt??