Niike, Missile to Heaven - The Fooo Fanfiction

Kapitel 11: Rädsla

-Berätta.

-Äsch, det var länge sedan, jag var 9, jag, mamma och pappa, asså min låtsaspappa då, vi var och badade. Och pappa försökte dränka mig. Höll helt enkelt fast mig under vattnet. Och sedan dess har jag inte badat i sjöar eller hav, eller ens pooler. Jag tittar överallt utom på Ogge och jag känner hur hans händer lämnar mina en kort sekund innan hans kalla blöta armar viras runt min kropp.

-Jag hjälper dig. Han tar min hand och föser mig lätt tillbaka mot vattenbrynet, jag följer osäkert efter men stelnar till då vattnet än en gång omsluter mina tår.

-Ingen fara, jag är här. Han ler snett och sträcker ut armarna mot mig. Jag går snabbt fram och låter honom sluta sina armar kring mig.

-Kan du simma? Han tittar ner på mig och jag nickar kort. Jag hade alltid gillat att simma innan händelsen.

-Kom då! Han släpper mig, dyker och simmar iväg en bit. Han dyker upp några meter bort och visar med handen att jag ska simma till honom. Med nytt mod kastar jag mig i vattnet i ett dyk och simmar snabbt i rikting mot honom. Jag öppnar ögonen under vattnet för att kunna se så att jag inte simmar in i någon. Det skulle jag inte gjort.

Jag ser för mitt inre hur pappas armar höll mig nere och jag tittade för att kunna slita mig loss. Jag känner paniken komma krypande och ställer mig snabbt upp.

-Niike, ingen fara, inget kommer hända, jag lovar. Ogge röst bryter igenom mitt lager av panik och han greppar båda mina händer och kramar dem mjukt. Jag försöker hålla huvudet kallt. Det är Ogge som håller i mina händer, inte pa... Jag hinner inte tänka längre innan jag sliter mina händer ur hans grepp och faller ihop i vattnet.

-Lugn. Jag känner Ogges armar kring min kropp och tårar börjar sakta hitta sin väg ner för mina redan blöta kinder.

-Förlåt. Jag drar upp knäna till hakan och slår armarna om mina ben.

-Ber du om ursäkt för att du blev rädd? Han sätter sig bredvid mig och tvingar mig att titta på honom. Jag nickar sakta.

-Ärligt? Han tittar frågande på mig och jag upprepar min nickning.

-Du har ju fått hjälpa mig med allt! Min röst är trotsig men min blick är fast på det paret fötter jag kan skymta genom det klara vattnet som jag står i.

-Jag kan inte göra något själv. Jag är rädd, feg, liten, jobbig, måste ha hjälp med allt! Medan du, du har ett jobb, du vet vad du vill. Du är pigg, glad, snäll. Du får stå här med mig istället för att ha kul med dina kompisar. Nån som du borde ha nån annan till flickvän, jag är bara en börda. Vad har du att vinna på mig? Jag tittar ner på mina händer under hela min monolog och tittar inte heller upp när jag är klar.

Det är tyst en lång stund innan jag hör ett ljud jag inte alls väntat mig. Den plötsliga snyftningen får mig att möta Ogges lysande blåa blick. Trots snyftningen och några få tårar på hans kinder så är hans läppar krökta i ett leende.

-Niike... Han tystnar och lägger en av sina händer över mina båda.

-Niike... Säg inte så. Du är inte alls feg. Det är inte någon börda att ha dig till flickvän, tror du allvarligt att jag skulle stå här och hjälpa dig om jag inte brydde mig? Vad skulle jag vinna på det? Nej exakt! Inget! Men jag gör det ändå. Och vet du varför? Jo för att jag bryr mig om dig! Du är ledsen, jag är ledsen. Och du säger att jag förkänar någon "bättre". Hur i helskotta skulle jag kunna hitta någon bättre? Jag vet inte hur det är för dig, jag hoppas förstås att du känner lika dant som jag, men för mig så är det så att det är dig jag gillar, dig jag "vill ha". Jag kan liksom inte bara pricka av på en lista!

Under hans lilla tal har hans kinder börjat glöda röda och när han slutat ler jag stort och utan vidare eftertanke är våra läppar sammanpressade. Jag vet inte vem som kysste den andre men det spelar inte någon överhängande roll.

-Jag älskar dig så fruktansvärt mycket! Han säger det samtidigt som han kysser mig, vilket gör att jag inte kan låta bli att le.

-Älskar dig mer! Han drar mig intill sig, så nära att jag hamnar i hans knä.

Ogges POV

-Vi gör ett nytt försök! Jag drar upp Niike på fötter och slår armarna om henne och motar ner henne i vattnet genom att gå tätt efter.

-Lägg av! Hennes röst är fylld av skratt och när vi har kommit ut såpass långt att vattnet når mig till midjan, släpper jag henne och dyker i en än gång. När jag kommer upp ur vattnet har hon försvunnit. Jag ser mig omkring och plötsligt känner jag hur hon kravlar sig upp på min rygg och lägger sina läppar mot min hals.

-Got yah! Hon skrattar och jag vänder på huvudet för att titta på henne. Hennes hår hänger platt och mörkt - av vattnet - utmed hennes axlar och hon ler med hela ansiktet, jag lägger märke till att hennes läppar är blåa av det kalla vattnet. Hon fnissar och pressar sina läppar mot mina i en ganska kall kyss. När hon låter det bli mellanrum mellan våra läppar, lyfter jag handen och drar mina fingrar utmed hennes läppar.

-Dom är blå va? Hon tittar roat på mig.

-Ja! säger jag samtidigt som jag nickar.

-Jag fryser för det mesta! Hon lindar sina armar kring min hals och lutar sitt huvud mot sin axel och betraktar mig medan jag går mot land.

-Se upp! Omars varning kommer lite sent, för Oscar och Felix kastar sig över oss så att jag faller. Niike kastar sig av mig i luften för att jag inte ska få hennes tyngd över mig, när jag slår i botten.

-Ni ska få för det här! Jag kastar mig över Felix som ligger och sprattlar av skratt. Oscar blir samtidigt attakerad av Niike. Omar står och kiknar av skratt vid standkanten. Oscar flyr ut i vattnet och utan att tänka kastar sig Niike efter. Om hon slutar tänka på vad som hände med hennes pappa så verkar hon ju kunna bada utan problem.

Men fast i mina tankar, gör jag inget och Felix kastar sig än en gång över mig. Jag tar tag i en av hans armar som lindats kring min mage, bänder loss den och slungar honom med all kraft jag har, ner i vattnet. Han hugger - i sista stund - tag i min arm och drar mig med sig.

Vi får applåder från Oscar som står ute i vattnet med Niike sittandes på sina axlar. Niike själv håller nästan på att trilla av Oscars axlar av skratt.