Drömmar eller verklighet

Kapitel 79

"Det låter lovande." säger Adrian innan han smakar på sin burgare och instämmer med oss.

Vi äter med god aptit och fortsätter samtala med många skratt. Adrian och Marco delar många roliga historier från deras tid vid universitetet vilket är roligt att höra, det är en del av Adrian jag inte känner till eftersom det egentligen aldrig har kommit på tal.

När vi ätit upp lutar jag mig nöjt tillbaka i stolen och lyssnar på samtalet mellan Saga och Marco, det låter som om dom verkligen har hittat varandra, vilket får mig att le.

Jag rycker till när en telefon ringer och Adrian lutar sig lite mot mig för att fiska upp den ur hans fick. Han får en något förvånad min när han tittar på skärmen och jag kan inte hjälpa att jag blir nyfiken.

"Allt okej?" frågar jag när han reser sig upp.

"Jo, men jag måste ta det här, ursäkta mig." säger han till oss och går iväg.

Något förvånad tittar jag över på Saga och tycker lätt på axlarna åt hennes frågande min.

Adrian är borta en längre stund och jag börjar bli orolig att det kan ha hänt något allvarligt, kanske är det hans bror? Eller från baren, det kanske har dykt upp problem, det är ju trots allt lördag...

Jag avbryts ur mina funderingar när jag ser honom komma mot oss igen, med en min jag inte riktigt kan tyda.

"Har det hänt något? Något med baren?" frågar jag försiktigt när han sätter sig ner.

"Öh, va? Jo, jo det var lite problem men det löste sig." säger han och harklar sig så jag rynkar frågande på ögonbrynen, någonstans i magen gnager en knut om att han inte talar sanning.

"Vad säger ni? Ska vi beställa in lite efterrätt?" frågar Marco och ler mot mig och Saga.

"Jag vet inte hur jag ska orka mer men gärna, det hör till." säger hon och skrattar till.

Vi beställer in kaffe och varsin CIOCCOLATO, en underbar chokladkaka med apelsin och cointreau ganache med nöttäcke som fullkomligt smälter på tungan.

Fortfarande känner jag mig något fundersam när jag sneglar på Adrian som är tyst, som om han grubblar på något...

"Ska ni hem direkt eller har ni lust att följa med ut och fortsätta med lite drinkar?" frågar Marco och tittar på oss alla tre.

"Jag följer gärna med." säger Saga och Marco ler belåtet.

"Ni då? Följer ni med oss?"

"Jag tror att vi ska gå hem, eller vad säger du Lina?" frågar Adrian och vänder blicken mot mig.

"Ehm, det spelar ingen roll." säger jag osäker.

"Då tar vi drinkar en annan gång, och jag bjuder på det här." fortsätter han och reser på sig.

Än en gång rycker jag försiktigt på axlarna åt Sagas frågande min. Jag har ingen aning om vad som försegår i Adrians huvud.

När han betalat tar vi oss ut och jag drar genast jackan närmare om mig mot dom isande vindarna.

"Tack för ikväll, det var roligt att träffa dig." säger jag och ler mot Marco.

"Detsamma, det här får vi göra om."

"Vi ses hemma." säger Saga och kramar om mig innan hon går tillbaka och greppar tag om Marcos arm.

"Tack för maten och sällskapet." fortsätter hon och ler något halvhjärtat mot Adrian innan hon vänder sin frågande blick mot mig.

Vi ser när dom går iväg innan vi vänder oss om och går åt motsatt håll. Det ligger en spänd tystnad över oss och jag har ingen aning om varför.

"Är allt okej? Du är så tyst." säger jag försiktigt och tar ett hårdare grepp om hans arm.

"Allt är okej, jag vill bara vara ensam med dig."

Hur smickrad jag än är av hans ord kan kan inte hjälpa att notera undertonen. Jag känner honom så pass bra nu att jag vet att han funderar på något.

"Tack för ikväll, det var helt fantastisk." säger jag och försöker mig på ett leende för att fånga hans uppmärksamhet.

Han vänder blicken ner mot mig besvarar mitt leende.

"Det var så lite så, jag är glad att du tyckte om det."

Jag stannar mitt i steget och väntar tills han vänder sig om innan jag sluter avståndet.

"Jag älskar dig." viskar jag och möter hans blick som speglar något jag aldrig sett tidigare. Något som får knuten i magen att växa sig ännu starkare.

Men han lutar sig fram och kysser mig så ömt att jag suckar nöjt i hans mun och känner att han slappnar av en aning.

"Jag älskar dig Lina, så mycket." mumlar han mot mina läppar innan han släpper mig och fångar min arm igen så vi går vidare tätt ihop längs med den dovt belysta gatan.