Drömmar eller verklighet

Kapitel 49

En nervös känsla sprider sig i kroppen när jag och Linus går tillbaka mot parken. Inte för att jag tror att Johannes och Brutus är kvar där, men man vet aldrig. Jag vet inte heller varför jag är så nervös egentligen, jag menar, vad spelar det för roll om vi stöter på dom igen? Det är ju inte så att vi har ett "hemligt" förhållande och jag vill inte bli sedd med honom, men det är svårt att förklara... Det är väl till största del för att Linus är med, annars hade jag nog hoppats på att få träffa dom igen.

Jag känner hur musklerna spänner sig i hela kroppen när vi går in till parken. Jag tittar mig omkring men ser inte skymten av varken Johannes eller Brutus, vilket får mig att släpper jag ut en lättad suck. Jag vill inte få höra mer av Linus goda råd, fast innerst inne är jag glad för att han faktiskt bryr sig om mig...

Det som tar så hårt i mig är att han har rätt, även om jag försöker förneka det. Jag vet att jag borde vara mer eftertänksam, inte ge någon av dom några falska förhoppningar, men jag vet inte om jag har gjort det? Jag vet att både Adrian och Johannes bryr sig om mig, det känner jag, men jag har varken sagt något eller lovat något som kan betyda att det är något djupare... mellan någon av oss...

"Vad tyst du är..." säger Linus så jag rycker till.

"Jag fastnade i tankar." mumlar jag och skakar lite lätt på huvudet.

"Så, vad vill du göra idag?" fortsätter jag och blickar upp på honom.

"Jag tänkte faktiskt hänga med Micke och dom en stund, han kommer och hämtar upp mig, typ nu."

"Va? Nu? Jag trodde vi skulle hitta på något idag."

"Ja men det ska vi, jag kommer tillbaka vid sju kanske, vi kan väl bara beställa hem något att käka och bara hänga?"

"Okej... visst, Saga är säkert på nu när hon fått sova ut." säger jag och skrattar till.

"Ja, det hoppas jag verkligen." säger han och flinar.

"Du! Inget strul, kom ihåg det." säger jag och ger honom en varnande blick.

"Ha! Det är lugnt syrran, det är ju jag som ska oroa mig för dig nu tydligen." säger han och knuffar retfullt till mig.

"Lägg av, jag klarar mig bra själv!"

"Uppenbarligen..." mumlar han och skrattar till så jag suckar frustrerat.

"Allvarligt, skärp dig, du har fått för dig massa skitsaker som du inte har med att göra."

"Inte? Är det därför du blir så arg? Räcker det inte med två killar för att du ska sluta vara så jävla grinig."

"Herregud! Jag tänker inte ha den diskussionen med dig, nu går jag hem... Vi ses sen, tack för frukosten." säger jag kort och vänder mig om och går med snabba steg därifrån.

Jag hör hur han bara skrattar innan han springer ikapp mig och kramar om mig.

"Bli inte så jävla sur, jag bara retas med dig, det är min rätt som brorsa."

"Din rätt? Kom igen, du gör det för att du älskar det." muttrar jag.

"Okej, kanske lite... Men du, vi ses lite senare."