Drömmar eller verklighet

Kapitel 40

När jag sitter på bussen in mot stan får jag ett mms av Johannes. Det pirrar till i magen och jag kan inte låta bli att jag skrattar för mig själv när jag ser bilden. Han har tagit ett kort där Brutus sitter och nästan trycker nosen genom brevinkastet med texten, tror någon längtar efter dig!

Till Johannes:
Han behöver inte vänta länge, är påväg mot stan nu.

Från Johannes:
Härligt! Ska vi möta dig eller tror du att du hittar hit?

Till Johannes:
Jag hittar nog, ringer annars!

Från Johannes:
Okej... Brutus är inte den enda som längtar!

Jag kan inte sluta le fast det känns hur töntigt som helst att sitta och le för sig själv på bussen. Jag får lov att erkänna att jag också längtar, väldigt mycket.

Johannes har tidigare smsat adressen så jag har redan googlat för att hitta dit. Jag känner inte till gatorna än men precis som jag trodde bor han bara en bit från parken.

Jag hoppar av på den station jag tror är närmast och försöker hitta gatuskyltar. När jag väl vet var jag är så är det inte så svårt att hitta. Jag går dom tre kvarteren innan jag är framme vid ett lägenhetshus. Huset har fyra portar och han bor i uppgång B så jag slår in koden till entrén och går in. Det är ett klassiskt trapphus som ekar högt när dörren slår igen bakom mig. Det är nästan helt tyst, men jag hör att någon tv eller radio står på i någon av lägenheterna längs mer.

Jag börjar gå upp för trappan och för varje steg jag tar känner jag hur nervositeten blir mer intensiv. Inte för att jag har något att vara nervös över men kroppen reagerar på egna kommandon.

När jag står framför hans dörr känns det som om pulsen ska explodera. Jag tar ett djupt andetag innan jag knackar på dörren och direkt hör jag Brutus skälla så det ekar i hela trapphuset, vilket får mig att skratta till.

Jag hör hur Johannes säger åt honom innan han öppnar dörren och mitt hjärta bokstavligen stannar.

Han ler mot mig med lite smått rufsigt hår, han har på sig en vit tajt t-shirt så varenda muskel på överkroppen visar sina konturer och ett par lågt hängande slitna jeans, precis så lågt att kanten på kalsongerna träder fram... Han har nog aldrig varit så snygg som nu. Han ser så avslappnad ut och hur sexig som helst!

"Lina?" säger han roat och jag märker att jag bara står och stirrar.

"Va?"

"Vill du inte komma in?" frågar han och ler medans han håller hårt i halsbandet på Brutus som nästan skakar i hela kroppen av iver att få hälsa.

"Åh, ja självklar." mumlar jag generat och går in till hallen.

Han släpper Brutus när han stänger dörren efter mig. Det är tur att hallen är rätt stor, annars hade jag väl svimmat av att trängas där med honom... Brutus får mig att komma tillbaka till verkligen när han ivrigt buffar på mig och kråmar sig för att bli kliad.

Jag sätter mig lite på huk och ger honom det han vill innan jag tar av mig jackan och skorna. Johannes står lutandes mot en dörrkarm lite längre in i hallen med händerna i fickorna. Jag blickar snabbt upp på honom och sväljer lite nervöst, jag måste komma ihåg att jag är här för projektet, inte för att dö snygghetsdöden.

Jag går fram mot honom med Brutus hack i häl.

"Så fint du har det." säger jag glatt när jag sneglar in i vardagsrummet och i köket.

Lägenheten är rätt fyrkantig och luftig så man kan se in i alla rum från hallen. Det är en 2:a men känns nästan större. Den är inte som min lägenhet med högt i tak och äldre stil utan en, ja, vanlig lägenhet, men den är mysig. Inte alls lika grabbig som jag trodde att den skulle vara. Han har gardiner, lite tavlor, böcker och några få blommor, vilket är mer än min halvdöda blomma som står i mitt fönster.

"Tack, det är inte så mycket att se men jag trivs här."

"Det är mer inrett än jag trodde att det skulle vara." säger jag och går försiktigt till vardagsrummet.

Jag vet inte varför man tror att man behöver smyga sig fram när man kommer hem till någon för första gången, eller det kanske bara är jag som gör så?..

"Vad hade du trott? Ett mörkt rum med bara en dator för oss datanördar?" säger han roat och skrattar till.

"Nej inte direkt men, jag vet inte, du har det väldigt fint iallafall." säger jag och ler.

"Tack... vill du ha något?" frågar han och nickar mot köket.

"Något att dricka kanske, vad som helst." säger jag och stryker handen över Brutus huvud innan jag går och sätter mig i soffan.

Brutus hoppar upp bredvid mig och lägger sig nästan över mig.

"Du vet inte om att du är lite för stor för att vara knähund va?" säger jag och får en blöt slick rakt i ansiktet så jag skrattar till.

"Brutus! Gå ner! Du kväver henne och jag vill inte behöva begrava henne som ett av dina ben." säger han när han kommer in med två glas dricka.

Men Brutus rör inte en fena så jag skrattar till igen när han lägger ner sitt stora huvud i mitt knä.

"Brutus..." fortsätter han men jag ser att han knappt kan hålla sig för skratt.

"Du måste nog lyssna på husse, annars får du nog inget godis ikväll." viskar jag och jag tror Brutus reagerade på ordet godis för han hoppar ner från soffan och sätter sig fin och slänger upp tassen i mitt knä.

"Vad lovade du honom?" frågar han roat och sätter sig bredvid mig.

Jag ser in i Brutus vädjande ögon.

"Jag sa att han inte skulle få något godis ikväll om han inte lyssnade på dig." säger jag och jag ser hur Brutus läpp börjar darra och dreglet börjar rinna ur ens mungipan.

"Jag kan ha något gott i väskan." viskar jag till Brutus och reser mig upp.

"Stanna." säger jag tydligt och sätter upp ett finger framför Brutus nos.

Han slickar sig om munnen och till min förvåning sitter han faktiskt kvar, han är mycket smartare än Johannes tror.

Jag kommer tillbaka till vardagsrummet med händerna bakom ryggen.

"Duktig pojke!" säger jag och räcker honom benet jag köpt.

"Så du mutar honom... 1-0 till dig." säger han roat och lutar sig tillbaka i soffan.

"Jag vill ju att han ska samarbeta den här veckan, nu vet han vem han ska charma för att få godis och det där lär han inte glömma... och jag kanske gav honom benet för att jag gillar honom." säger jag glatt och sätter mig ner i soffan bredvid honom.

"Så det är så man gör? Mutar andra för att få det man vill?"

"Kanske det..." säger jag lågt och möter hans blick.

"Det är bra att veta..." mumlar han och ler så charmigt att det skjuter blixtar genom hela min kropp.