Drömmar eller verklighet

Kapitel 62

Att stå på avsatsen och blicka ner längs stupet med endast några linor runt kroppen som håller dig mellan att fortsätta leva eller gå mot en säker död. Man blickar ner och tänker, ska jag våga? Våga hoppa och lita på att linan håller en kvar och för en tillbaka, våga ta steget ut och lita på att ödet går din väg.

Det känslan skjuter genom kroppen på mig när jag tar upp vinglaset och försiktigt dricker en klunk i tystanden som lagt sig mellan oss.

Jag hoppade, än vet jag inte om linan kommer att hålla mig kvar eller låta mig falla mot den hårda okända marken.

"Lina... jag..." mumlar han men orden dör ut på hans tunga.

Jag tar ett djupt andetag och ställer ner glaset igen.

"Vill du att jag ska gå?" pressar jag fram när det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstet på mig.

"Va? Nej... nej jag vill inte att du ska gå."

Jag nickar försiktigt och lutar mig längre bak i soffan, det finns inget mer jag kan göra eller säga, en del av mig önskar att jag aldrig hade sagt att jag är kär i honom, men det är sanningen... på något sätt känns det skönt att ha sagt det högt, nu vet han vad jag känner... mer än så kan jag inte göra.

"Jag... jag har känslor för dig med, jag tycker om dig, jag tycker om att vara med dig..."

"Men du är inte kär i mig?" avbryter jag honom med en djup suck. Jag borde kanske känna mig skamsen men det gör jag inte, vi har passerat den gränsen och jag har redan blottat alla mina kort.

"Jag... Jo, jag är kär i dig men jag vill inte ha ett förhållande." mumlar han och jag drar häftigt efter andan.

"Varför?" viskar jag men min röst darrar så att det knappt hörs.

"Därför att... om man har ett förhållande så börjar man ställa krav på varandra, jag vet hur tjejer tänker, man blir tillsammans och då vill man flytta ihop och sen vill man gifta sig och sen vill man skaffa massa barn... jag kan inte binda mig vid såna löften, jag vill inte ha en fru och barn eller en stor villa och hus på landet, det är inte menat för mig..."

Jag kan inte hjälpa att jag spärrar upp ögonen och skrattar till.

"Förlåt men vad är det du pratar om?"

"Är det inte så då? Om vi skulle vara tillsammans, förväntar du dig inte alla dom sakerna?"

"Adrian..."

"Jag vill inte förlora dig, jag vill vara med dig, njuta tillsammans med dig, men jag kan inte lova dig något." fortsätter han.

"Okej... vet du, jag har varit så nervös hela veckan för den här stunden, nervös över vad du ville prata om... men du, jag ber dig inte att trä en ring på mitt finger eller ge mig en massa barn och stort hus och allt det där du sa. Jag vill bara... jag vet inte, men att vi lär känna varandra på ett djupare plan, det behöver inte vara mer än så, men att man tar den chansen för att få se vad som kan hända."

Jag tystnar och kan nästan se hur hans hjärna arbetar.

"Okej..." viskar han och jag känner hur jag håller andan.

"Okej vi ger det en chans." fortsätter han och tar min hand men jag vet inte om jag vågar andas ut än.

Han drar mig mot sig tills han kan greppa tag om min midja och lyfta över mig så att jag sitter gränsle över hans lår.

Jag kan inte längre hålla tillbaka det leende som växer sig fram på mina läppar och mitt hjärta hoppar över ett slag när han ler tillbaka.

Han slår armarna om mig och lutar sig fram innan hans läppar hittar mina så jag skrattar till mot hans mun.

"Så... det betyder alltså att du är bara min nu." mumlar han roat och leker med tungan över mina läppar.

"Mm, som du ser, det var inte så farligt..." viskar jag och fördjupar kyssen så han stönar till i min mun.

Jag känner hur han hårdnar under mig och flämtar till när jag pressar mig mot honom.

"Och dom andra?" flämtar han så jag rynkar pannan när jag möter hans blick.

"Vilka andra?" frågar jag så han skrattar till och kramar om mig när han lyfter upp mig och bär mig mot hans sovrum.

Med sin mun över min lägger han ner mig på sängen och jag drar ivrigt i hans tröja. Jag har saknat det här, saknat honom.

När hans tröja är ett minne blott smeker jag honom över hans hårda muskler och känner hur jag skälver i hela kroppen av förväntan.

Jag söker hans mun igen och känner hur hela kroppen står i lågor när han börjar knäppa upp mina byxor.

Girig efter njutning hjälper jag honom på traven och sliter av mig min egen tröja så han skrattar till innan hans mun sugar tag i min ena bröstvårta så jag kastar huvudet bakåt och kvider till.

Flämtandes och fullkomligt uppslukad av stunden känner jag spåren efter hans tunga på min kropp som bara längtar efter mer.

När han reser på sig flyttar jag mig längre upp mot sänggaveln och njuter av synen att få se honom klä av sig tills det inte längre finns en enda tråd kvar på hans kropp.

Jag granskar hela honom och kippar efter luft när jag möter hans brinnande blick. Han ler så sexigt att min kropp nu skriker efter honom.

Han sänker sig över mig och placerar sig mellan mina ben när hans fingrar hittar min heta väta.

Jag sluter ögonen och stönar högt när han sakta för in ett finger och samtidigt masserar mig på den känsliga lilla knoppen, så intensivt med sådan vilja och omsorg att jag känner hur det tårar sig i ögonen på mig, jag vill bara släppa spänningen fri.

Ryggen skjuter ofrivilligt från sängen när orgasmen sköljer över mig och jag skriker till av den välkomnande njutningen när han pressar sig in och rytmisk ökar dom underbara stötarna när han fyller mig om och om igen.

Jag känner när han stelnar i hela kroppen och sväller ytterligare när han kommer med ett högt stön.

Flämtandes faller han ner över mig och kysser mig så grundligt att jag aldrig vill att han ska sluta.

Han släpper mina läppar och ser mig djupt i ögonen men en ny gnista jag aldrig sett tidigare.

Han kysser mig lätt innan han drar sig ur och lägger sig bredvid mig och slår armarna om min midja.

Jag kryper närmare honom och känner en sådan lättnad över att ha honom nära mig igen.

"Visst stannar du?" mumlar han och stryker läpparna längs med min hals så jag ryser i hela kroppen.

"Om du vill." viskar jag och stryker honom över håret.

Han svarar inte men han drar mig ännu närmare sig och håller om mig så hårt att han inte behöver säga något mer, ibland är handlingar större än ord.

Jag ler för mig själv när jag sluter ögonen, jag vågade hoppa och än så länge håller linan, den linan som fört mig tillbaka till den plats jag vill vara på men hittills bara vågat drömma om...