Drömmar eller verklighet

Kapitel 70

Ett lyckorus och en otroligt stor lättnad rinner genom hela kroppen när jag och Erik avslutar vår presentation. Vi gjorde det!

Med ett stort leende på läpparna plockar vi ihop våra saker och går tillbaka till våra platser i strömmen av applåder.

När vi satt oss igen sneglar jag på läraren som ser väldigt nöjd ut och jag andas ut en lättnads suck.

"Fan vad vi är grymma, det gick ju svinbra." viskar Erik när vi ser nästa grupp gå fram och förbereder deras presentation.

"Jag var helt galet nervös men jag håller med, det känns riktigt bra nu och läraren ser nöjd ut."

"Ja, det var lätt värt allt slit, jag lovar att vi kommer klara kursen galant, jag menar hittills har vi lätt gjort det bästa jobbet."

"Jag gillar din positiva inställning, jag hoppas att du har rätt, men vi hade inte kunnat göra det på ett bättre sätt så jag är supernöjd."

Vi tystnar och vänder vårat fokus till dom som nu redovisar. Jag ock Erik har jobbat så hårt dom här veckorna och nu dom sista dagarna har vi gjort allt för att finslipa det sista så jag är verkligen så glad att allt gick som vi hade hoppats på.

Grupperna byter av varandra och jag lyssnar uppmärksamt på varje ämne. Alla har valt olika, eller nästan iallafall men det är nog ingen som har lyckats göra sin studie ur samma perspektiv så allt känns intressant att lyssna på.

Jag rycker till när jag känner att mobilen vibrerar i fickan och sneglar på Erik när jag lutar mig mot honom för att fiska upp den, tack och lov har jag lyckats sätta den på ljudlöst för en gångs skull.

Jag får upp den och ser på displayen att det är Johannes som ringer.

Jag grimaserar och kliar mig lite i pannan innan jag trycker bort samtalet och vänder blicken mot Erik som rynkar pannan.

"Vad händer?" viskar han så jag bara suckar och skakar på huvudet.

Jag vill inte ta det här nu, jag vill bara avsluta lektionen så att det får bli helg någon gång. Det är äntligen fredag och jag ser framemot att få en ledig helg.

Efter sista gruppen andas jag ut och börjar plocka ihop alla mina saker.

"Vem var det som ringde?" frågar Erik när vi går ut från salen.

"Gissa tre gånger."

"Allvarligt Lina, varför pratar du inte med honom? Jag tycker nästan synd om honom för han vet ju inte varför du dissar honom när han är vansinnigt förälskad i dig, tycker du inte han förtjänar att få veta hur det ligger till?"

"Jo, jag kan väl tycka det egentligen, men jag lovade Adrian att inte träffa honom någon fler gång... du sa själv att man inte ska ha hemligheter eller gå bakom ryggen på varandra."

"Jag vet, men prata med Adrian igen, vet han ens om att Johannes ringer dig hela tiden?"

"Nej... jag har inte nämnt det..." mumlar jag när vi lämnar byggnaden och kommer ut i den kalla luften.

"Det borde du, han måste förstå att du mår dåligt av att inte prata med Johannes och förklara vad det är som hänt."

"Men måste jag egentligen förklara mig? Jag sa till honom att vi inte ska ses mer, vad spelar det för roll vad anledningen är till det?"

"Det är sant, jag vet inte gumman, han kanske slutar om du bara ignorerar honom."

"Kanske det... Adrian tror det iallafall."