Drömmar eller verklighet

Kapitel 41

Efter en kväll med många skratt går jag med ett leende hem igen. Johannes försökte övertyga mig att han skulle följa med mig hem så att jag gick säkert genom parken. Ärligt så ville jag egentligen att han skulle följa med men sa att det skulle gå bra att gå själv, klockan är knappt nio och jag behöver samla tankarna lite.

Jag vet att jag inte borde gå ute själv på kvällen när det har blivit mörkt. Hemma brydde jag mig aldrig men här i en så mycket större stad vet man aldrig vad som kan hända.

Jag går mot parken och jag får väl erkänna att det är lite skrämmande nu när allt är mörkt runt omkring mig. Jag vet att det är spöken i min hjärna som förstorar allt men jag känner hur kalla kårar driver fram genom kroppen.

Jag ökar steget och skyndar mig så mycket jag kan. Jag möter några som är ute och rastar sin hund, dom hälsar och går vidare. Inget märkvärdigt...

Jag känner hur skräcken skjuter genom kroppen och börjar nästan småspringa när jag snubblar över mina egna fötter, jag tycker mig höra steg som förföljer mig och grenar och löv som prasslar sådär kusligt som på film... Jag är inte mörkrädd, inte egentligen, men nu känner jag mig rädd.

Okej... det var dumt att säga nej till Johannes förslag om sällskap. Det hade känts betydligt mycket bättre om han varit här nu... Han kunde ju iallafall följt mig genom parken. Jag är så korkad, åter ingen tänker jag inte klart på grund av allt som snurrar i mitt huvud.

När jag är precis vid utkanten av parken ringer mobilen så jag hoppar till mitt i steget. Jag skrattar åt mig själv när jag fiskad upp den ur jackfickan och ser på displayen att det är Linus som ringer.

"Linus?" svarar jag något förvånad, jag har inte pratat med honom sedan jag flyttade.

"Tjena syrran, läget?"

"Ehm... jo det är bra, förvånad över att du ringer bara."

"Varför det? Har du glömt bort att du har en stackars bror?" säger han roat.

"Stackars bror? Knappast! Nej med jag tänkte vi har inte pratat sedan jag flyttade."

"Då är det väl på tiden? Vad har du för dig? Du låter andfådd..."

"Jag är ute och går, påväg hem."

"Själv? Vart har du varit då?"

"Öh? Ute?"

"Okej... aja, jag tänkte höra vad du göra till helgen?"

"Nu till helgen? Ja du, ingen aning, plugga antar jag, jag har två projekt jag jobbar med så det är väl det, vad tänkte du?"

"Lust att hänga med din brorsa?"

"Va? Ska du till Uppsala? Varför då?" frågar jag och stannar mitt i steget.

"Varför? Jag kanske har saknat dig?" säger han och jag brister ut i skratt.

"Kom igen nu för fan, allvarligt, vad ska du göra i Uppsala?"

"Micke ska dit och träffa någon brud eller nå, han frågade om jag ville hänga med och jag tänkte att varför inte, då du ändå bor där menar jag och jag behöver slippa morsan ett tag."

"Är hon så jobbig mot hennes favoritson?" frågar jag roat.

"Favoritson? Jag är hennes enda son så hon har inget val, men du vet hur hon är... hon daltar eller tjatar om än det ena och jag är fett less. Jag har sökt en lägenhet men vi får se, orkar inte bo hemma längre."