Att Våga Hoppa

Kapitel 17

Han suckar och jag ställer sig upp. Det går ett tag av tystnad och han suckar ännu en gång.

"Tack." säger han plötsligt och tittar upp mot mig.

"Tack för vaddå?" undrar jag och han ställer sig upp.

"För att du alltid finns här för mig, trots vad jag har gjort. Jag trodde verkligen att du skulle lämna mig när jag fick reda på att Hanna hade berättat för dig. Jag skulle ha lämnat mig, och jag hade varit i din situation." han tittar med allvar i blicken på mig och jag vet inte vad jag ska säga. Så jag säger inget.

Jag kysser honom.

"Jag kommer aldrig lämna dig. Aldrig." säger jag när jag dragit mig tillbaka en bit så att vi inte kysser varandra men han är ändå nära.

"Jag kommer aldrig lämna dig heller Emma. Jag skulle inte ens drömma om det." svarar han och kysser mig tillbaka. Jag besvarar kyssen och lägger mina armar runt hans nacke och flyttar mig en aning närmare honom. Så nära att det inte finns en millimeters avstånd mellan oss. Han lägger sina armar runt min midja och trycker mig närmare. Våra kyssar blir plötsligt mer hastigare och djupare. Plötsligt känner jag en elektricitet genom min kropp och det blixtrar i hela mig. Jag drar mig undan bara någon millimeter så jag kan prata med honom. Det är då jag märker hur andfådd jag är. Det känns som om jag har sprungit ett maraton.

"Jag vill." flyger det ur mig och det tar ett tag innan jag inser vad jag har sagt. Men när jag kommer på det är det alldeles försent.

"Jag med. Nu?" svarar Oscar lika andfått som jag och jag nickar.

"Ja..." mumlar jag innan jag kysser honom igen. Den här gången med mer passion än vad jag någonsin kysst honom någonsin förut.

***

Jag vet inte hur, men jag lyckas somna. Med Oscars armar runt mig. När jag vaknar ser jag att klockan är lunchtid och jag känner hur hungrig jag är. Jag hinner tänka att jag ska väcka Oscar innan jag inser någonting.

Han är inte där.

Han är varken i sängen eller i rummet och jag får panik. Han stack, är det första jag tänker innan jag inser att det skulle han aldrig göra. Inte han. Plötsligt känner jag en annorlunda doft i rummet och sätter mig upp. Det luktar pannkakor och jag pustar ut. Jag lägger mig ner igen men märker att något prasslar under mitt huvud. En bit papper.

Godmorgon älskling

Jag ville inte väcka dig (du är så söt när du sover) så jag bestämde mig för att göra pannkakor till lunch. Du behöver inte komma till köket, jag kommer in med pannkakorna.

Älskar dig

/Oscar

Jag ler när jag ser meddelandet och innan jag vet ordet av hör jag en knackning på dörren. Oscar sticker in huvudet och ler mot mig. Jag besvarar genast leendet och känner att pannkaksdoften blir starkare. Jag drar in den och njuter. Livet kan vara väldigt perfekt ibland.

"Gomorron." säger Oscar och bär brickan mot sängen.

"Gomorron." svarar jag och säter mig upp igen. Jag märker då att han har kläder på sig och det har inte jag. Jag rodnar häftigt och kollar ner.

"Vad ä... Åh..." hör jag Oscar säga och jag tittar försiktigt upp. "Du är lika vacker utan kläder Emma, bara så du vet." säger han och ler. Jag ler tillbaka men drar ändå på mig mina kläder. Sedan börjar vi äta våra pannkakor och jag inser att jag är hungrigare än vad jag trodde.

"Kan vi inte gå till Cafello sedan?" undrar jag och tittar upp från min pannkaka.

"Okej... Det blir bra." svarar han och ler mot mig.

"Så kan du beställa din speciella kaffe."

"Ja..."

"För du har inte varit där på ett tag va?"

Han tittar bort och suckar.

"Jag har inte lämnat lägenheten sedan du hamnade på sjukhus." säger han och jag blir förvånad.

"Va? Har du inte?"

Han skakar på huvudet.

"Jag vet bara inte hur alla kommer reagera, om de fortfarande kommer tycka om mig. Om jag kommer få va kvar i bandet. Tänk om de slänger ut mig." säger han och suckar. Han drar handen genom håret och ser på mig.

"Det skulle de aldrig göra, aldrig." försäkrar jag honom och lägger min hand ovanpå hans. "Det här kommer lösa sig och allt kommer att bli bra." fortsätter jag och ler mot honom. Han ler tillbaka mot mig och jag kramar hans hand.

"Vi kanske ska gå då? Om du vill, vi behöver inte beställa nått, vi har ju just ätit men... Vi kan bara gå dit okej?" säger han och jag nickar. Vi bär ut brickan med tallrikar och pannkakor ut i köket och diskar allt innan vi är färdiga att gå. Precis innan vi ska börja sätta på oss ytterkläderna så ringer min mobil. Det är Hanna.

"Hej." svarar jag glatt.

"Hej, vart är du? Fortfarande hos Oscar?" undrar hon och låter en aning stressad.

"Jepp, varför undrar du? Förresten hade vi precis tänkt att komma förbi Cafello, kan inte du stå i kassan?" undrar jag och det blir tyst.

"Eum... Vet du vad, jag tror inte det är en sådan bra idé." säger hon och jag rynkar ögonbrynen.

"Varför inte det?"

"För att jag och Oscar ligger riktigt jävla risigt till." säger hon så snabbt att jag knappt hör det.

Jag fryser till is.

"Va?" är allt jag får fram och det känns som om världen snurrar. Mitt hjärta har börjat bulta så snabbt att jag tror att det ska hoppa ur bröstkorgen. För jag vet att detta bara kan gälla en sak.

"Jag vet inte hur... Eller jo, övervakningskameror såklart, men polisen ringde precis och vill att jag ska komma till stationen. Jag är ganska säker på att de har ringt Oscar med... Det här är illa, så illa." jag hör hur tar ett djupt andetag och sväljer. Då ringer Oscars mobil och jag vet utan att se vem det är som ringer, och vad de vill. Jag vänder mig om mot Oscar och tittar på honom. Han möter min blick och jag kan se att hans är ful av rädsla.

***

Oj, oj oj... Hur ska detta gå? svaren får ni i nästa kapitel. Kom ihåg att rösta och kommentera om ni tycker om det. :-)