Kapitel 1

89 3 3

2 och en halv timme kvar. Klockan är halv sex och jag står tillsammans med säkert tusen andra tjejer framför ingången till arenan. Snart, snart ska jag få se honom, på riktigt. Om bara en fåtal timmar, ska jag, sjuttonåriga Emma se honom på riktigt! Jag är så spänd... Då ringer min telefon.

"Hej." svarar jag.

"Hej, är du där än? Hur lång är kön?" frågar min kompis Hanna som är två år äldre än mig. Hon är egentligen inget fan av The Fooo Conspiracy men det är en konsert så hon är exalterad ändå.

"Ja jag är här, och kön är såååååå lång. Jag hade väldig tur som han hit bland de första." svarar jag och tittar ut över folkhavet.

"Taggad?" frågar hon och jag himlar med ögonen.

"Det är klart jag är taggad! Snart får jag ju se honom på riktigt." svarar jag och ler jättestort.

"Aaahh jag är taggad jag med, även fast jag inte är där." svarar hon. "Men efter konsert måste du ringa och berätta allt. Varenda liten detalj ok?" fortsätter hon och jag ler.

"Jag lovar." svarar jag innan jag hör en annan röst i bakrunden.

"Du jag måste sluta, vi ska äta middag. Jag ringer sedan ok?" säger hon.

"Ok, hejdå." svarar jag och säger samma sak tillbaka innan vi lägger på. Jag spenderar tiden som jag inte pratar med Hanna med att vara inne på Instagram och Wattpad. Jag läser lite och lägger ut några bilder på Instagram. Plötsligt ser jag att det bara är tio minuter kvar och säkerhetsvakterna börjar släppa in oss, och jag står längst fram. Jag kollar telefonen hela tiden och när det bara är en minut kvar börjar jag räkna ner. Snart, tänker jag, bara om ett par sekunder. Det börjar sprutas rök ut på scenen och strålkastarn skiftar ljus. Plötsligt hör jag hur några tjejer börjar skrika och jag skymtar Felix i röken. Efter honom ser man siluetten av Omar. Vart är Oscar? Tänker jag, vart är han? Då ser jag en till siluett och förstår redan när jag ser håret vem det är.

Oscar.

Mitt hjärta börjar genast bulta snabbare och pulsen ökar. Jag börjar skrika jag med och när även Ogge kommit in på scen börjar musiken till "Summer Love" spelas och hela publiken sjunger med.

Under konserten dansar de och sjunger på scen och allt är helt perfekt. När de just har sjungit klart "Build A Girl" så börjar Felix prata i micken.

"Har ni det bra?" frågar han och publikhavet skriker ett ja tillbaka.

"Super." säger Oscar när alla har tystnat. "Har ni någon gång varit kär? Räck upp handen i så fall." säger han och vissa räcker upp handen (inklusive jag) medan andra skriker att de är kära i killarna.

"Då vet ni att ibland," säger Omar plötsligt. "vill man göra vad som helst för att visa för den personen att man tycker om honom eller henne."

"Men det kan va svårt ibland." fortsätter Ogge åt honom. "Det kan vara att man bor långt ifrån varandra eller att det är fler som är kär i samma."

"Precis." säger Oscar. "Och ibland känns som om man skulle kunna höra vad som helst för att få personen att se en, på 97 olika sätt." avslutar han och då börjar alla skrika. Och jag ser i syne, tror jag. För just när Oscar säger det sista så tror jag vi har ögonkontakt, bara för någon sekund. Eller så är det fel på mina ögon.

"Och den här låten," säger Felix och går mot de andra på scenen. "handlar om just det. Det här är 97 Ways." avslutar han och musiken sätts igång. När de kommer till refrängen har jag redan börjat gråta. Den är så vacker, så känslosam. Den får mig att tänka på Oscar, som faktist inte är flera mil ifrån mig för en gångs skull.

***

Hejsan! Det här är tfc fanfiction som jag gör i ära av min kompis är ett stort fan (särskilt av Oscar) men detta är bara det första kapitlet och storyn kommer igång snart. Kommentera och rösta om ni tycker om det! :-)
/Musicnerd1

Att Våga HoppaDär berättelser lever. Upptäck nu