Kapitel 15

34 3 0


Operationen är över. Jag kan andas ut, det har gått bra. Läkarna säger att jag kommer att bli bra och att mina brännskador inte är så allvarliga som de trodde. Det är en sådan enorm lättnad att det gick bra. Min familj har kommit och hälsat både före operationen och nu efteråt. Hanna har också varit här ett antal gånger, men inte lika mycket som min familj. Hon har en stor tenta om några dagar som hon är tvungen att plugga till. Så alla har varit här och sett till mig. Alla förutom han. 

Oscar. 

Hanna säger att han säkert kommer imorgon, varenda gång hon kommer. Men han kommer aldrig. Han har inte kommit en enda gång sedan när jag först kom hit. Det gör mig orolig och jag börjar undra var han är. Jag har min telefon med mig, så jag kan ringa honom. Det har jag gjort också, men han svarar aldrig. De senaste gånger har jag bara kommit till röstbrevlådan. Jag byter ställning i sängen och suckar. Han är verkligen allt jag kan tänka på.

"Hej!" säger en röst som jag väl känner igen. 

"Hej!" svarar jag och sätter mig upp. Hanna sätter sig på sängkanten och börjar rota i sin väska.

"Vad gör du?" frågar jag och hon tittar upp. Hon ger mig ett klurigt leende och tar långsamt upp något från påsen. När jag jag ser vad det är så ler jag stort. 

"OMG! Taaaaack!!" nästan skriker jag när jag tar emot chokladkakorna. Jag ger henne en kram innan jag nästan sliter upp de. Det är tre stycken, men något säger mig att de kommer gå åt fort. Hanna ler roat mot mig när jag tar första tuggan. 

"Mmmhh..." säger jag njutningsfullt och känner att jag slappnar av. Jag sluter ögonen och suckar av lycka. 

"Vad har du gjort här då?" frågar Hanna plötsligt och jag återvänder till verkligheten. 

"Inte mycket." säger jag och känner hur något knyter sig i magen. 

"Oscar?" säger hon frågande.

Jag nickar.

"Och säg inte att han säkert kommer imorrn, för det gör han inte." säger jag och biter mig i läppen. "han svarar inte när jag ringer heller, eller på mina mess. Han har inte ens lagt ut något på Instagram eller Tweetat något sedan branden." fortsätter jag och Hanna ger mig en bekymrad blick. 

"Han har det jobbigt bara." säger hon och jag tittar förvirrat på henne. 

"Hur vet du det?" 

"Jag tror det, jag vet ingenting men han kanske håller en låg profil bara." 

"Varför skulle han hålla en låg profil? Det är ologiskt, han är ju inte sån. Tror du nått har hänt honom?" frågar jag nervöst. Hanna tittar bort och suckar. Hon börjar tvinna sitt hår, precis som hon alltid gör när hon funderar eller tänker. En suck flyr hennes läppar innan hon vänder sig mot mig.

"Jag har något jag måste berätta, även om Oscar kommer hata mig sedan men du behöver få veta. Jag vet att han håller låg profil."säger hon och jag tittar förvirrat på henne.

"Vet du?"

"Ja och jag orkar inte ljuga längre, även fast Oscar inte kommer gilla att jag berättar det här. Men att be mig ljuga för dig, min bästa vän och hans flickvän, är lite dåligt gjort."

"Gjorde han det?" frågar jag och hon nickar. Jag känner hur paniken stiger och jag biter mig i läppen.

"Såhär, du kollapsade ju när du kommit ut ur branden. Och Linus var där. Han fick panik och rusade fram till dig innan brandmännen stoppade honom. Han skrek och grät och såg riktigt rädd ut, förtvivlad. Det var han som bankade på dörren." säger hon och suckar. "Men sedan så kom Oscar... Han var inte så glad, ganska arg faktist, han var arg på Linus. Han trodde att han hade startat elden. Han började hota Linus och slog till honom. Ganska hårt dessutom." säger hon och tar ett djupt andetag. 

Att Våga HoppaDär berättelser lever. Upptäck nu