Kapitel 4

54 4 2

Regnet häller ner över Stockholm och molnen är alldeles mörkgrå. Jag huttrar till när jag går mot mitt lägenhetshus då jag känner att det börjar hagla. Fan också. Tänker jag och ställer mig under en markis som fortfarande är utfälld. Jag fryser där jag står och ångrar att jag  inte hade med mig en regnjacka. Jag kollar klockan och ser att den är tio över elva. Jag stannade hos Hanna längre än vad jag trodde. Tillslut avtar haglet och övergår i hällregn igen, så jag bestämmer mig för att fortsätta min vandring hem.

Det piskande regnet slår emot mig och jag drar min jacka tätare omkring mig. Det är först när jag tittar på vilken gata jag är på som jag inser att jag inte vet vart jag är. Jag har ingen aning. Jag suckar och försöker förgäves komma ihåg vilken väg jag gick från Cafello till Hanna, men det är helt blankt.

Vilken tur jag har, jag är vilse i Stockholm, mitt i natten. Fy, vad läskigt. Jag kanske borde bett Hanna följa med mig iallafall. När jag tänker efter kan ju vem som helst möta mig just nu. Och vad jag vet är det inte bra att vara ensam tjej mitt i natten, i Sveriges största stad. Herregud, tänk om det här är slumområdena, då är jag körd. Men det är helt tyst, helt helt knäpptyst. Det är det som är värst.

Tystnaden.

Då ser jag något, ljust på vägen, en bil troligen och jag fortsätter gå. Bilen kör på min sida av vägen men det är när den stannar framför mig som jag reagerar. Jag går försiktigt fram till bilfönstret och ser direkt vem det är.

Oscar.

Han ler mot mig och gestikulerar med handen att jag ska hoppa in. Jag går till andra sidan och öppnar dörren.

"Hej." säger han och jag besvarar hälsningen.

"Varför är du här ute mitt i natten?" undrar han.

"Jag var hos Hanna och tappade bort mig." svarar jag och han nickar. Jag sätter på mig säkerhetsbältet och han börjar köra.

"Vart bor du?" frågar han och jag anger min adress.

"Bra, det vet jag vart det ligger." säger han innan han måste stanna för rött ljus.

"Varför är du ute och kör då?" frågar jag och tittar på honom.

"Emm... Jag är också påväg hem, faktist." svarar han utan att se på mig.

"Ok, vart har du varit då." frågar jag och jag ser hur han tar ett stadigare tag om ratten. Han kramar den så hårt att hans knogar vitnar. Han blick är fokuserad på vägen och jag ser hur han är han spänner sig.

"Hos min flickvän, Felicia." svarar han sammanbitet och jag känner hur det gör ont i magen och jag börjar må illa. Jag måste ut.

"Jaha..." mumlar jag och vänder blicken mot vägen jag med.

"Nä, det är inte officiellt än." säger han och det slår om till grönt.

"Du förresten," säger jag. "du kan släppa av mig här, jag hittar härifrån." fortsätter jag när vi svängt in på en gata nära där jag bor.

"Ok." säger han och nickar. Han svänger upp på gatan och jag stiger ut ur bilen. Just som jag ska säga hejdå och börja gå hemåt ser jag att han också stiger ur bilen.

Att Våga HoppaDär berättelser lever. Upptäck nu