Kapitel 2

57 3 1

När konserten är över ringer jag Hanna som öser på med frågor om konserten. Efter det går jag och lägger mig. Jag vaknar ganska tidigt nästa morgon, vid halv åtta men bestämmer mig för att gå upp iallafall. Ingen har ställt fram frukosten än så det är jag tvungen att göra själv, suck. När min mamma äntligen vaknar säger hon först godmorgon till mig innan hon går ut för att hämta posten.

"Emma," säger hon och jag tittar upp. "du har fått ett brev." fortsätter hon och lägger brevet på min plats. Jag börjar först tänka att det kanske är från Hanna men kommer sedan på att då borde hon ha sagt nått. För jag fyller ju inte år. Då ser jag vad det står som avsändare.

Stockholms kungliga musikskola.

Jag river upp brevet och läser vad det står.

"Till Emma Ekegren
Du har härmed blivit antagen till Stockholms Kungliga Musikskola. Vi vill gratulera er och vill informera er om kommande termin. Ni kommer..." där slutar jag läsa.

"Aaahhhh!" skriker jag rätt ut utan att tänka på att resten av min familj sover.

"Emma, vad skriker du för?" frågar min mamma en aning irriterat men just då kunde jag inte bry mig mindre.

"Jag kom in!" skriker jag igen och ger mamma brevet.

"Nä men grattis gumman. Vad kul!" säger hon och kramar mig. Jag håller på att spricka av lycka när jag kommer på att jag måste ringa Hanna och berätta.

En signal. Två signaler. Tre signaler. Men svara då! Tänker jag då en fjärde signal hörs.

"Hej det är *gäsp* Hanna." svarar hon.

"Väckte jag dig?" frågar jag även fast svaret är självklart.

"Typ ja. Är det viktigt?" hinner hon säga innan hon gäspar igen.

"Ja! Jag kom in!!!" halvskriker jag och hoppar upp och ner av lycka.

"Vänta va?... Menar du...?" börjar hon innan hon fattar vad jag menar. "Menar du Stockholm?" frågar hon och låter ivrig.

"Jaaaa!"

"Kom du in?? Är du seriös?? Aaahh gud va kul!!! Nu kan vi ju ses varenda dag ju." säger hon och jag vet nästan att hon ler.

"Jag vet! Det kommer bli så kul."

"Vart ska du bo då?" undrar hon och jag suckar.

"Jag vet inte..."

"För min jobbarkompis har en lägenhet som hon tänkt ge bort till en släkting, men hon dog precis, och hon kan inte sälja den."

"Varför inte det?"

"Hon har för många skulder hos någon bank eller vad det va, men om du vill kan jag fråga om du kam få den?"

"Skojar du? Ja!" Utbrister jag innan jag kommer på något. "Men måste jag inte jobba någonstans då?" frågar jag och jag kan höra hur hon småskrattar.

"Du kan ju jobba på samma ställe som jag, och deltid."

"På Cafello?"

Att Våga HoppaDär berättelser lever. Upptäck nu