Kapitel 14

35 4 2


Det är där någonstans paniken kommer. Den byggs upp ju mer jag inser att jag kommer kanske inte komma ut. Att det här kanske är slutet. Jag kanske inte överlever det här. Tankarna trasslar in sig i varandra och tillslut kan jag inte tänka klart. Allting bara snurrar och jag börjar känna mig yr. Illamåendet sålt också emot mig och jag börjar hosta. Med kräksmak i halsen. Då är det som om nånting bara blixtrar till och jag gör det dummaste man kan göra. Jag springer. Jag kutar det snabbaste jag kan genom elden. 

Värmen är outhärdlig men driften att överleva är starkare. Jag hoppar över stolar och plankor son fallit ner. Jag bränner mig och får sånna sår på min hud att jag inte vill titta på de. Men jag fortsätter springa, trots att jag knappt kan andas och att min kropp värker. Trots att hjärtat bultar i bröstet så snabbt att jag tror att det ska hoppa ut. Trots allt det så springer jag, jag ska överleva. Det finns inget annat. 

Plötsligt så ser jag något som liknar en dörr och springer ditåt. Jag sparkar och skriker allt vad jag kan på den mörkblåa dörren, I hopp om att någon kommer och öppnar. Det går vad som känns som en evighet innan jag hör röster på andra sidan. Mans röster som ropar och jag ropar tillbaka. I det ögonblicket som de på andra sidan slår upp dörren så blir allt svart. 

Och jag inser vad jag faktist har gjort. 

Tre timmar senare

Försiktigt öppnar jag ögonen samtidigt som jag känner en skarp olidlig smärta i vänstra vaden. Jag kniper ihop ögonen igen och kämpar för att inte gråta. 

"Aj..." får jag ur mig och plötligt känner jag en hand på min arm. 

"Herregud Emma, du får aldrig skrämma mig sådär igen okej?" jag vrider förvånat på huvudet när jag känner igen rösten. Jag som trodde mina föräldrar skulle va här. "Jag har varit så orolig och då ska vi inte ens nämna dina föräldrar... Du fattar inte hur jävla oroliga de har varit och ändå tror jag Oscar slår oss alla i orolighet asså. Han flippade ut totalt, det var tur att du inte var där." hör jag Hanna säga och ser hur hon försöker le mot mig med tårar i ögonen. Om det är något jag vet säkert om Hanna så är det att hon aldrig gråter. 

Aldrig.

Jag lägger plötligt märke till att det finns en till person i rummet. Någon tjej i vit läkarrock. Hon ler mot mig och går mot sägen jag ligger i.

"Hej, vad bra att du är vaken Emma. Som du säkert har märkt så har du en rätt så allvarlig brandskada på vänstra vaden och du kommer behövas sys. Men det kommer gå bra..." hon hinner inte avsluta meningen innan någon kommer inrusandes i rummet. Han har precis som Hanna tårar i ögonen och börjar gråta igen när han ser mig. Han springer från till sängen och slår sina armar runt mig och då brister något för mig med. Oscar gråter lika mycket som mig och jag önskar att han aldrig ska släppa taget. Men tillslut är det precis vad han gör och sätter sig på en stol bredvid Hanna. 

"Ja... vad jag skulle säga innan du kom inrusandes här utan tillåtelse," säger hon och vänder sig till Oscar och ger honom en menande blick. var att det kommer gå bra under operationen och att du inte behöver oroa dig." säger hon och ska precis gå innan hon vänder sig mot mig igen.

"Det är bara att trycka på knappen där," hon pekar på en knapp vid sidan av min säng. "om det är något." avslutar hon och ler mot mig. När hon går ut så är det bara jag, Hanna och Oscar kvar. 

"Innan jag lämnar er ensamma," börjar Hanna och jag vänder mig mot henne. "så vill jag bara påpeka att jag egentligen inte heller får vara här, bara familj egentligen, men jag lyckades tjata mig in. Jag kan vara övertalande när jag vill." säger hon och ler stolt. Jag skrattar till och hon ler mot mig. Hon ställer sig upp och ger mig en kram innan hon lämnar rummet och stänger dörren bakom sig. 

"Du har ingen aning om hur orolig jag har varit." är det första Oscar säger när Hanna har gått. Jag ler och tar hans hand. 

"Hanna berättade," svarar jag och han ler tillbaks. "hon sa att du tog priset för att vara oroligast. Hon sa att du flippade totalt, vad var det om." fortsätter jag och ler retligt. 

Men hans leende slocknar. 

"Ho-on fick egentligen inte... Äh, det va-a-ar inget, jag vara bara så orolig för dig Emma. Jag trodde jag skulle förlora dig." säger han och ger mig plötsligt en kyss. Jag besvarar den innan han plötsligt drar sig undan. Jag ler mot honom, men han ler bara som hastigast mot mig. 

"Jag borde gå, din familj vill ju också träffa dig. Och jag får egentligen inte va här." säger han snabbt och reser sig. Han släpper mig hand. 

"Okej," svarar jag tyst och han ler mot mig igen. 

"Hejdå." 

"Hejdå Oscar." svarar jag men han hör det inte, han har redan gått.

***

Hannas pov:

Jag sitter i väntrummet och väntar på att Oscar ska komma ut. Efter att han flippade har jag inte hunnit prata med honom, men har en del att förklara. Väldigt mycket att förklara faktist. En aning irriterat sitter jag på den ganska obekväma stolen och försöker komma på vad jag ska säga. Det är då jag ser hans huvud bland alla i korridoren och ställer mig upp. Hag vinkar för att han ska upptäcka mig men när han gör det ser han besvärad ut. Han lägger händerna i fickorna och går mot mig. 

"Hej." hälsar jag men han svarar inte. Han bara tittar på mig. "Vi kan väll gå någon annanstans, du har en del att förklara." fortsätter jag och drar med honom ut ur sjukhuset. När vi står utanför och det inte är för ånga runt omkring börjar jag prata igen.

"Varför?" är det enda jag säger och när jag inte får något svar blir jag ännu mer irriterad än vad jag var innan. "Jag fattar att du var skitsur på Linus och att du trodde han höll på att döda din flickvän. Men vad du gjorde var... Bara helt..." jag tappar orden och kan inte fortsätta. 

"Jag ångrar mig okej, jag skulle aldrig.." börjar han men jag avbryter honom.

"Att du ångrar dig hjälper inte situationen Oscar." snäser jag åt honom och han tystnar. 

"Jag ville bara skydda Emma." säger han och tittar ner i backen. "Kvällen gick inte som jag ville och jag trodde att om det inte hade börjar brinna hade jag kanske hunnit men..." han tystnar återigen och ser sårad ut. Han suckar och sparkar till med foten i gruset.

"Hunnit vad?" frågar jag och han kollar upp. Plötsligt ser han nästan rädd ut och biter sig i läppen.

"Inget, en överraskning bara." säger han och jag skakar på huvudet. 

"Det ändrar inte det faktum att du faktist gjorde det, om Emma får reda på det här... Då är du så skörd asså." 

***

Vad är det Oscar har gjort? Vem startade branden? Och varför får inte Emma veta vad det är? Kommentera och rösta om du tycker om det. :-)

Att Våga HoppaDär berättelser lever. Upptäck nu