Kapitel 12

37 4 3




Linus

Han sitter vid sitt glas och ser en aning ledsen ut. för en sekund vill jag nästan gå fram och fråga honom hur han mår innan jag kommer ihåg. Skoltoaletten. Jag sväljer och vänder blicken mot Hanna igen. Hon höjer ögonbrynen när hon ser min reaktion och ger mig en menande blick.

"Så, vill du att jag ska stanna och hålla koll på honom eller tycker du jag ska gå?" frågar hon och jag suckar.

"Du får gärna stanna." svarar jag och ler besvärat. "Vad gör han ens här?"

"Jag vet inte." svarar Hanna och drar handen genom håret. Jag kommer plötsligt på att Oscar sitter och väntar på mig.

"Jag måste nog gå, han väntar på mig." säger jag och Hanna nickar.

"Ja det är nog bäst, annars börjar han nog bli orolig." säger hon och ler. Jag ler tillbaka och vänder mig om. Påväg mot bordet ser jag Oscar som ser en aning stressad ut. När han ser mig ler han mot mig och jag gör detsamma.

"Vart tog du vägen?" undrar han och jag blir ställd. Ska jag ljuga och säga att jag var på toa, eller säga som det är. Att Linus är här. Fast det skulle göra honom rasande, och han ser redan stressad ut som det är. Det är nog bäst att halvljuga.

"Jag såg Hanna och tyckte det var bra om jag sa hej bara." svarar jag och tittar ner i knät. Jag har aldrig ljugit för Oscar förut inte ens om det. Efter Hanna var han den första jag berättade för, inte ens mina föräldrar visste före honom. Jag minns fortfarande hans förfärade uttryck när jag berättade och hur han lovade att alltid vara vid min sida. Det är därför det känns så otroligt konstigt att ljuga för honom. Men det är för hans eget bästa, för allas bästa.

Vi diskuterar ett tag vad vi ska beställa och när vi bestämt oss kommer en kypare och vi får säga vad vi ska beställa. Innan vi får maten pratar vi som vanligt men jag kan inte undgå att lägga märke till hur spänd och nervös han verkar. Han är inte alls lika lugn och avslappnad som han brukar vara när vi är på dejt.

"Oscar." säger jag och han tittar upp från sin mat. Han har nästan inte ätit någonting och jag börjar bli en aning orolig. "Är det nått?"

"Va?"

"Är det nått som är fel? Du är inte riktigt som vanligt." förtydligar jag och höjer på ögonbrynen.

"Nej, jag mår bra. ingenting är fel." försäkrar han mig och försöker le lite. men jag ser att det är något som gör honom nervös. Frågan är bara vad.

"Kom igen Oscar, jag ser ju att det är något som är fel."

"Det är lugnt säger jag," säger han en aning irriterad men försöker dölja det med ett hastigt leende. "allt är bra."

Jag suckar och studerar honom ett tag innan jag börjar prata igen. Hans käkar är spända och blicken flackar genom rummet. Hans händer håller ett hårt grepp om besticken och han mun är ett format som ett streck. Något är definitivt fel.

"Kan du inte bara säga vad det är?" försöker jag igen och suckar uppgivet. Han biter sig i läppen.

"Ingenting är... Fel." säger han sammanbitet och tittar för en sekund ner i knät.

"Oscar snälla..."

Där brast det.

"Kan du för fan sluta var så jävla tjatig?!" skriker han och ställer sig så hastigt upp att stolen välter. "Här har jag planerat detta i jag vet inte hur länge och du kan inte ens vara en lite smula tacksam?! Är det tacken? Jag har gett upp så jävla mycket för att få vara med dig och allt du gör är att sitta och gnälla. Fan också."

Han går med bestämda steg därifrån och lämnar mig chockad kvar vid bordet. Jag känner hur mitt hjärta bultar fort i bröstet och hur jag nästan flåsar. Vad var det precis som hände? Jag hör plötsligt hur folk börjar prata, men jag förstår det bara inte. Hur kan världen bara fortsätta när jag bara står still. Jag sväljer och sluter ögonen.

Vad fan var det som precis hände?

***

Oscars pov:

Allt gick fel. Allt som kunde ha gått fel gick fel och jag klarade inte av det. Jag klarade bara inte av det. Det blev för mycket. Och jag hatar mig själv så otroligt mycket just nu. Hur kunde jag säga det jag just sagt till min flickvän? Är jag helt dum i huvudet? Jag vilar händerna på handfatet och tittar mot spegeln. Jag ser mitt eget ansikte och mina egna tomma ögon stirra tillbaka på mig. Jag är inte värd henne, tänker jag. Hon är värd så mycket mer än mig. Så mycket mer än jag någonsin kan ge henne.

Emmas pov:

Tio minuter.

En kvart.

Tjugo minuter.

Oscar kommer inte tillbaka. Vart är han? Blev han verkligen så sur att han stack hem? Hatar han mig så mycket? Frågorna cirkulerar i huvudet på mig och jag får ingen kontroll på de.

"Han svarar fortfarande inte." säger plötsligt Hanna med mobilen i sin hand. "Jag har ringt typ tusen gånger ." fortsätter hon och jag suckar.

"Han har inte svarat på nått mess heller." säger jag och tittar besvärat på Hanna.

"Tror du han kan ha gått till studion?" undrar hon och jag skiner upp.

"Kanske, det är värt ett försök." säger jag och hon ler.

"Bra."

"Men vem ska betala middagen?" undrar jag och Hanna suckar.

"Jag kan göra det, det är lugnt. Så länge Oscar betalar tillbaka." säger hon och flinar. Jag ler och ställer mig upp.

"Du jag måste bara gå på toa, betalar du medans?" undrar jag och hon nickar.

"Det blir bra."

Jag vänder mig om och går mot toaletterna. När jag kommer dit är det en toa som är låst men alla andra är lediga så jag tar en av de. Precis när jag har stängt dörren till toalettbåset hör jag hur det spolas i en av toaletterna och sedan hur någon tvättar händerna. Innan jag är klar hinner personen lämna rummet och jag blir ensam. När jag är klar går jag fram till handfatet och ska precis sätta på kranen när dörren till toan öppnas och in kommer en kille jag väl känner igen.

Linus.

Jag känner hur mitt blod fryser till is och hela jag blir förstenad. Ensamma, på en toa. Precis som när det hände. Han tittar på mig hela tiden och jag vågar inte göra ett ljud.

"Hej."

Jag svarar inte. Han tar ett djupt andetag.

"Jag är så ledsen för det som hände förut, jag vet inte vad som flög i mig." börjar han och tar ett steg framåt. Mina ben vägrar röra sig. "Men jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag är galen i dig." Han tar ännu ett steg framåt och står nu ganska nära. Han sträcker ut sin hand mot mig och då bestämmer sig min kropp för att reagera.

"Rör mig inte!" skriker jag och tar ett par steg bakåt. han tar ner sin hand och tittar uppgivet på mig.

"Snälla Emma, kan vi inte vara vänner åtminstone?"

"Låt mig va; ditt jävla äckel!" skriker jag åt honom ännu en gång innan dörren flyger upp och där står Hanna.

***

Kommenera och rösta och ni tyckte om det. :-)

Att Våga HoppaDär berättelser lever. Upptäck nu