Att Våga Hoppa

Kapitel 13

Dörren flyger upp och där står Hanna. 

"Emma du måste komma, de tro..." mer hinner hon inte säga innan hon upptäcker Linus och kommer av sig. "Och vad fan gör du här?" säger hon argt och tittar på Linus som har vänt sig om mot henne. 

"Inte du igen..." suckar Linus och ser med ens mycket besvärad ut. 

"Jo jag och du rör inte min kompis okej?" säger hanna trotsigt och ställer sig framför honom. Hon lägger armarna i kors och jag ser hur Linus blir irriterad. 

"Du, det här har inte du nått med att göra, så bara stick härifrån." säger han och tar ett steg fram. Linus är avsevärt längre än Hanna så hon måste titta upp på honom för att se honom i ögonen. 

"Skulle inte tro det va?" säger hon och vänder sig sedan mot mig. "Vad ska vi göra tycker du"? undrar hon och jag blitt förvånad. Vad håller hon på med? är det inte nu hon ska typ sålt ill honom eller nått?

"Eh, jag vet inte." svarar jag osäkert och slänger en blick mot Linus. Han ser minst lika förvirrad ut som jag.

"Jag tycker att vi ska ge igen, fast det hade varit orättvist. Vi är ju två, han är bara en." säger hon och ser fundersam ut. 

"Nä precis, det vore mer rättvist om vi bara lämnade honom här. Då slipper vi att tv och sånt kommer hit." säger jag prövande i tron om att jag fattar vad hon håller på med.

"Fast, ja jag har typ redan ringt de och sagt att jag har värsta skåpet om att en sjuttonåring håller på att förstöra toaletterna för att det inte fanns något toapapper kvar." säger Hanna men jag ser att hon döljer ett leende. Linus som står bakom oss ser helt förskräckt ut och är alldeles vit i ansiktet. Jag hör hur han sväljer och börjar stamma.

"Eh, ja, jag sk-k-ka nog gå-å-å nu. Eum, kul att t-t-raäffas." säger han slarvigt men snabbt innan han det fortatste han kan försvinner ut ur rummet. Jag följer honom med blicken innan jag vänder mig mot Hanna igen.

"Vad var det precis som du gjorde?" frågar jag och hon ler stolt mot mig.

"Äntligen får jag nytta av något jag lät mig på utbildningen." säger hon och jag ger henne en förvirrad blick. "Om man vill få en person som är stressad eller nervös eller under press osäker måste man göra något som personen inte förväntar sig." fortsätter hon och tittar på mig. "när jag kom in här och började prata med Linus, vad hade du trott att jag skulle ha gjort." frågar hon.

"Slå till honom typ." svarar jag och hon nickar. 

"Precis, och det trodde nog Linus med. Han hade säkert förväntat mig att jag skulle komma in, slå till honom och sedan skulle han slå till mig så jag var ute ur leken. Kanske. men nu när jag inte gjorde det vad tror du att Linus tänkte då?"

"Han undrarde nog vad du höll på med."

"Just precis, han blev förvirrad. Och när jag började snacka om hur vi var två och han bara en blev han osäker och började tveka. När du nämnde pressen blev han ännu mer tvekande och sedan stack han. Psykologi är så kul asså." avslutar hon och ler. Jag ler jag med innan jag kommer på något. 

"Vad var det som du skulle säga innan du såg Linus?" frågar jag och spärrar upp ögonen. 

"Skit, helvete också." säger hon och jag börjar bli orolig. 

"Vad menar du?" 

"Det är Oscar, kom." säger hon snabbt och tittar snabbt på mig innan hon drar ut mig genom dörren. Jag vet inte om jag tänker när vi går mot killtoan. För det är det vi ska, det är vad Hanna säger att vi ska iallafall. Men jag är inte säker, allt som händer efter att Hanna säger Oscars namn är suddigt. Jag tänker inte en enda tanke, allt är blankt. Det enda jag gör är att följa efter Hanna, i hopp om att han är okej. 

"Här är det," säger plötsligt Hanna och jag tittar upp. "han är här inne. Kyparen jag betalde till sa att de hittat... Ja du får se." säger hon försiktigt och öppnar dörren. På skakiga ben kliver jag in i rummet och det jag får se är en lättnad samtidigt som det gör så obeskrivligt ont inom mig. Oscar sitter på golvet med ryggen mot väggen och jag kan tydligt se hur han har gråtit. På ren reflex går jag fram till honom och kramar om honom. 

"Vad håller du på med Oscar?" frågar jag försiktigt och släpper honom en aning. Jag sätter mig bredvid honom och ser honom i ögonen. Han sväljer och drar försiktigt sin hand vid min kind. Ögonen är fast i mina och vi sitter ett tag så och bara stirrar på varandra. Plötsligt, utan att släppa min blick, så drar han upp sin kavajärm och mitt blod fryser ännu en gång till is. Det är små små skåror av blod som långsamt ramlar nerför hans arm. De är tunna och inte så jättemånga men det får mig hjärta att slå dubbla slag. Jag tar ett djupt andetag och omfamnar honom i mina armar. 

"Åh älskling." lyckas jag säga innan dörren till toaletten jag är på ännu en gång flyger upp och det är samma person som får den att flyga upp. Hanna. Men den här gången ser hon skräckslagen ut, hon är väldigt blek och hon stirrar på oss. 

"Kom! Ut härifrån NU!!!!! Det brinner." hasplar hon ur sig så fort att jag nästan inte hör vad hon säger. Snabbt som blixten är jag uppe på fötter och drar upp Oscar med. Jag och Hanna hjälps åt att släpa ut honom ur rummet då han är för svag för att gå. Nät vi kommer ut hjälper en ur personalen oss att bära honom och då går det ännu lättare. tillslut kommer det ännu fler och hjälper oss och snart är det inte jag eller Hanna som bär honom utan en massa andra. Det är då det händer. Röken blir väldigt tät och snart ser jag ingenting. Det sticker i ögonen och jag svettas som en gris. Alla försvinner. 

"Emma hör du mig?" hörs hannas röst och jag svarar.

"Bra. Jag är här." säger hon och jag blir lättad.

"Vart tog alla... Vägen?" frågar jag men får inget svar. Hanna är också borta. Fan också. Jag går ett tag genom röken innan jag kommer på att man ska krypa. Jag kommer fram till alla bord men det är som en djungel. En djungel av eld. Jag kryper ett tag till innan jag inser att det är lönlöst. Elden är överallt, jag kommer aldrig komma ut.