Like A Shooting Star ~ o.m

Trettiofyra

26 Juni 2015

Oscar går med blicken igenom mitt rum som jag har städat så att allt ser prydligt ut. Hela eftermiddagen har jag gått och plockat, rätat till kuddarna in min säng för att de inte ska ligga i olika höjder, sorterat böckerna så att de står i storleksordning och rätat till gitarren så att den verkligen hänger rakt, bland annat. Jag är en sån person med sånna tvångstankar om att allt måste vara rakt, lika höjd och befinna sig i ordning.

Att rummet är städat är egentligen något som stressar mig då min hjärna inte alls matchar det. Jag har det nästan jämt stökigt då det gör min lugn, eftersom det då matchar min hjärna.

"Spelar du?" Frågar Oscar imponerat och går fram till gitarren som hänger bredvid sängen på väggen. Försiktigt drar han fingrarna över strängarna och en falsk melodi fyller rummet.

"Ibland. Det var mer förut." Svarar jag, lyckas numera hålls rösten relativt stabil. Stamningarna börjar gå bort, då dem endast förekommer när jag är nervös eller gråter. Osäkerheten finns dock kvar.

Oscar nickar glatt och flyttar blicken till fotografiet som står på mitt skrivbord. Bilden på mig och Julie som togs under hennes sista sommar. Hon klädd i en vacker långklänning i en grålila färg, ganska urringad men visar ändå inte för mycket, modellen på den är ganska lös. Runt midjan sitter den åt och jag minns hur man knöt ihop en rosett bak på ryggen. Hennes hår ligger i lätta lockar över den enda axeln. Jag står bakom henne med armarna tätt runt hennes midja, kinden mot hennes kind och vi båda ler så att tänderna syns, glädje verkligen lyser från oss båda och varje gång jag nu studerar den bilden gör jag det med ett leende på läpparna och tårarna rinnandes från ögon. Därför väljer jag att se bort från bilden, för att slippa gråta inför Oscar igen.

"Är det Juliette?" Frågar Oscar försiktigt och lyfter sin blick mot mig. Jag nickar, knappt synbart men Oscar tycks ändå se det. "Hon var vacker."

Var vacker. Hade hon varit vid liv hade han sagt att hon är vacker.

"Mm." Svarar jag endast och ser ner på mina fötter som är klädda i ett par svarta ankelstrumpor. "Men vi kanske borde börja med maten." Säger jag för att byta samtalsämne, att prata om Julie är alldeles för känsligt och som sagt vill jag inte gråta inför honom igen.

"Javisst." Säger Oscar med en aning skuld i rösten, förmodligen för att han tagit upp Julie och märkt hur mitt humör förändrats. Men jag försöker endast slå bort det, slå bort alla jobbiga tankar och försöker få upp mitt humör igen.

Med Oscar bakom mig går vi ner för trappan och in i köket där matvarorna står på köksbänken. Direkt när vi kom hem packade vi upp påsarna och gick sedan upp till sitt rum då Oscar skulle lämna sin väska.

"Vill du göra färsen eller hacka grönsaker?" Frågar Oscar och lyfter upp gurkan med ett flin på läpparna. Han viftar med den i luften och får mig att skratta lätt.

"Färsen." Svarar jag och Oscar nickar, fortfarande med ett flin på läpparna.