Like A Shooting Star ~ o.m

Trettio

15 Juni 2015

Långsamt öppnar jag ögonen och vänder huvudet åt den högra sidan av mig. Den sidan rösten kommer ifrån. Jag är förvånad över att höra den, förstår inte varför han är här.

Jag möter hans blåa ögon som reflekterar de starka lamporna i rummet, och förvånas över att det verkligen är han. Jag förstår inte varför han ens skulle vilja vara här, varför han lägger ner tid på mig.

"O-Oscar?" Får jag stumt fram och ser hur ett litet leende smyger sig fram i hans ansikte. Han sätter sig försiktigt ner på stolen bredvid sjukhussängen jag ligger placerad i. "Va-vad gör d-du här?" Säger jag innan han hinner svara på mitt första uttal.

Han ser snabbt ner på mina armar innan hans blick finner min igen. Händerna sina lägger han bredvid min arm och harklar sig.

"Uhm jag blev orolig eftersom du inte var i skolan eller svarade på mina sms så jag gick hem till dig efter skolavslutningen. Din mamma berättade vad som hänt och eftersom jag kände skuld för det och för att jag bryr mig om dig så följde jag med hit och sen fortsatte jag att besöka dig."

Jag hostar chockat till av hans ord och känner en enorm smärta inom mig. Jag kvider till och kniper hårt ihop ögonen. Försöker andas lugnt för att få smärtan att gå över men den blir bara värre. Jag hör Oscars oroliga röst vid min sida men kan inte utskilja vad det är han säger. Smärtan blir alldeles för stark och innan jag vet ordet är det fler än två händer som rör vid mig. Oscars röst är inte längre urskiljbar, istället hör jag flera okända röster, hör mitt namn upprepas gång på gång men jag förmår mig inte själv till att svara. Jag håller inte koll på tiden, på hur länge jag känner smärtan men det känns som en lång stund. Alldeles för lång stund innan den avtar och hela jag slappnas av, försvinner iväg från omvärlden. Alla ljud försvinner, kroppen kan jag inte röra och tankarna flyter iväg.

Ögonen öppnar jag, omedveten om vad som hänt. Utanför fönstret är det kolsvart till skillnad från förra gången jag såg något. I rummet är det lugnt, Oscar syns inte längre till men vid min sida sitter min mamma med huvudet mot min sjukhussäng och ögonen slutna. Jag blinkar ett par gånger, försöker lägga ihop pusselbitarna i mitt huvud. Försöker förstå vad som har hänt men jag är helt förvirrad, kan inte koppla till någonting.

"Mamma?" Försiktigt lyfter jag min hand och placerar den över hennes röda kind, röd blir hon alltid då hon gråtit.

Hon rycker till och öppnar snabbt, fastnar direkt med blicken på mig och ler lättat.

"Åh hjärtat mitt." Mumlar hon fram med en grötig röst och tar min hand i sin. Hon kramar lätt om den och kysser mjukt mina knogar.

"Vad händer?" Får jag fundersamt fram och lyfter upp min andra arm, placerar den över min mage men tar genast bort den då en svag smärta sprids i mig. Smärtan får mig att minnas, hur jag hostade och vilken smärta det gav med sig.

"Det var bieffekter efter operationen som du drabbades av, de skulle ha varit extra noga med att du skulle vara mer försiktig." Berättar hon och placerar sin hand över min kind. "Men det gick ju bra." Lägger hon till med ett leende som inte visar något annat än lättnad.

Jag ler svagt utan glädje och nickar. "Vart är Oscar?"

Mammas leende växer när jag nämner hans namn, något som tyder på att hon verkligen tycker om honom. Varje gång man nämner någon som hon verkligen tycker om växer hennes leende, det blir enormt.

"Klockan är halv ett på natten så han är hemma." Förklarar hon och jag nickar.

"Har han varit här mycket?" Jag korsar försiktigt mitt ena ben över det andra och suckar tungt.

"Varje dag. Han är en fin kille Oscar, håll hårt i honom. Du förtjänar en sådan vän."

Jag ler svagt och ser ner på mina ben som täcks av det vita täcket. Oscar kanske inte är som alla andra trots allt.