Like A Shooting Star ~ o.m

Tolv

23 Maj

"Vilken är din favoritbok av honom?" Frågar Oscar och kollar åt mitt håll där jag sitter vid hans sida.

"Oliwer Twist t-tror jag." Svarar jag, gläds över att jag inte längre stammar lika mycket som innan.

"Den är grymt bra! Men min favorit är nog The Battle of Life." Ler han till svar och dricker ur sitt glas som likt mitt är fyllt av vatten.

Av vad jag sett än så länge så verkar Oscar vara väldigt nyttig sig, köket innehåller nästan bara nyttiga produkter. Inte någon läskedryck, påse chips eller snabbmat som finns i mitt kök. Det har jag även märkt av på hans kropp, som är väldigt muskulös. Både genom de tunns tygerna han haft på sig och de gånger vi bytt om inför idrotten har jag slängt en eller annan avundsjuk blick på hans kropp. Till skillnad från honom är jag mer lik en pinne, så smal och nätt som jag är.

Jag nickar leendes och vänder blicken till min dator igen, fortsätter leta fakta om författaren. Länge håller jag inte koncentrationen på arbetet, min blick flyttas omedveten till de tavlor som sitter på väggen. Porträtt av vad jag antar är två olika personer. Åtta porträtt finns det - alla i samma storlek som inte kan vara större än 30x20 centimeter. De sitter i två rader, den översta på en tjej som är väldigt lik Oscar, antagligen hans syster. Första bilden är tagen som bebis, andra skulle jag gissa vara runt 12 års åldern och sista kanske 18. Hon är fin, precis som Oscar. Under porträtterna på henne sitter tre liknande porträtt, tagna vid ungefär samma ålder. Skillnaden är bara att det nu är Oscars ansikte som tar plats. Första bilden som en skrattande bebis, andra bilden där han ler stort och visar en glugg mellan framtänderna. Håret är ljusare än nu, lika tjockt men plattare. Den sista bilden visar hans dagliga utseende. Det rufsiga håret, fylliga läpparna som bilder ett leende.

"Det är jag och min syster, Johanna." Skrattar Oscar svagt och snabbt vänder jag blicken till honom, som har en skör röd färg över kinderna.

"Fö-förlåt det var inte me-meningen att kolla så."

"Vi har ju inte bilderna undangömda direkt så det är lugnt Ogge." Svarar han och ler lugnandes mot mig. För trots att det ligger sanning i det han sa känner jag ändå skuld över att ha kollat.

"Vill du ta en paus ett tag? Du verkar lite.. Okoncentrerad?" Säger han med en frågande ton på sista ordet.

Visst är jag okoncentrerad, trots mina mediciner lyckas jag idag inte hålla koncentrationen helt på arbetet och flyter oftast iväg i andra tankar eller, som nyss, hittar något annat att tänka på. Allt detta gör jag omedvetet, kommer sällan på mig själv om att ha försvunnit iväg från verkligheten utan det är oftast någon annan som påpekar det.

"Mm, jag, jag har-" Jag avbryter mig själv, inte än vågar jag avslöja varför jag har koncentrationsproblem, vad min diagnos är. Än vågar jag inte öppna upp mig för honom då jag skäms över min diagnos, över mig själv. Rädslan av att han kommer vända ryggen till mig som alla andra och reta mig för hur jag är, är alldeles för stor. Trots att han till 99% säkerligen kommer göra det ändå tillslut vill jag att det håller i så länge som möjligt. För jag saknar att ha någon vid min sida, som talar till mig med en vänlig ton, struntar i att jag stammar och verkar ha en vilja om att lära känna mig.

"Vadå?" Frågar Oscar vänligt, tar mig ännu en gång tillbaka till verkligheten.

"De-det var inget." Ler jag nervöst och rätar till tröjan även om det inte behövs.

Oscar nickar lätt och låter det vara så, försöker inte luska ut vad det är jag håller undan. Ännu en egenskap hos honom som jag gillar enormt.

För varje dag som går ser jag allt fler likheter mellan honom och Julie. Det känns nästan som att hon kommit tillbaka i en ny kropp.