Like A Shooting Star ~ o.m

Fyra

13 Maj 2015

Jag rätar till den vinröda mössan på mitt huvud och tar ett djupt andetag innan jag osäkert öppnar skolans dörrar och kliver in i den, lyckligtvis, tomma korridoren. Eftersom de flesta lektioner började 8:00 och klockan är nu 8:49 så är jag inte förvånad över att det är tomt. Anledningen till att jag nästan är en timme sen är för att jag idag 7:30 hade tid hos min psykolog. Sen Julies bortgång hamnade jag i en djup depression och fick därför samtala med min psykolog Frida en gång i veckan istället för en gång i månaden som det innan var. Psykolog besök har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas då jag behöver - enligt mamma och min läkare - prata med någon endast för min ADD.

När jag bytt ut min jacka och ryggsäck till min engelska bok låser jag igen mitt skåp och går till lektionen. Att komma in sent när alla andra redan sitter där gör mig nervös, jag är väl medveten om blickarna jag brukar få och viskningarna runt om mig. Jag hatar det, jag hatar att vara den utsatte.

Försiktigt knackar jag på dörren - i hopp om att ingen ska höra. Då har jag en anledning till varför jag inte dök upp på lektionen. Men om den anledningen någon gång skulle behöva användas så skulle jag bli dumförklarad.

Olyckligtvis öppnas dörren och Samantha, som även är min mentor välkomnar mig med ett stort leende på läpparna. Jag ler snett och smiter in i det stora klassrummet som har överdrivet mycket plats. Trots det så finns endast trettio platser varav fyra är lediga. Med blickar brännandes i nacken och svaga viskningar runt om mig stegar jag fram till de två tomma platserna längst bak i hörnet. Platsen mot fönstret lämnar jag tom, för Julie.

Samantha förklarar att vi jobbar i boken, sida 137. Grammatik. En tung suck lämnar mina läppar då grammatik inte är min starkaste sida, inte alls.
Till min lycka behöver jag inte brottas allt för länge med de jobbiga uppgifterna då en hög knackning hörs på dörren och klassen tystnar snabbt, lägger sin fokus på dörren som Samantha öppnar och hälsar lika glatt som hon på mig gjorde. Förvirrat kollar jag på den långe killen som följer henne fram till karteden. Tillslut slår det mig, han är antagligen den nya killen i klassen.

Samantha bekräftar mina tankar och ber den ljushårige killen presentera sig. Han drar handen genom det fluffiga håret och blickar nervöst ut över oss med sina blåa ögon.

"Uhm mitt namn är Oscar och jag är väl 18 år precis som några av er. Flyttade hit till Stockholm från Umeå förra veckan och ja.." Han ler snett, ett sådant leende som tjejerna i klassen faller för, det märker jag på deras blickar till varandra som tyder på hur snygg han är. Inte kan jag neka deras påståenden, denna kille ser bra ut.

"Tack Oscar, du kan sätta dig där borta bredvid Oscar M." Ler hon och nickar mot den tomma stolen bredvid mig. Genast grips jag av panik och spänner blicken i Samantha - som kollar ner i sin karted. Snälla gör något Samantha, han får inte sitta här.

Ett hav av skratt fyller klassrummet och den nye killen ser förvirrat på de andra och tillsist på mig.

"Face the fact freak, Julie kommer inte uppstå från sin grav och återvända till den där platsen." Flinar Olle, en av de som har högst status i klassen. Mina ögon tåras snabbt upp och jag vänder ner blicken mot bordet för att inte visa tårarna som hotar i ögonen. De skulle bara ge dem ännu en anledning till att skratta åt mig.

"Olle!" Samantha tilltalar honom med en skarp röst och jag kan i ögonvrån se hur hon ger honom en ilsken blick.

"Killen är ju störd som tror att det kommer hända." Muttrar Olle lågt för att Samantha inte ska höra men tillräckligt högt för att orden ska nå mina öron. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka, de rinner snabbt ner för mina kinder och jag reser mig hastigt upp från stolen innan jag nästintill springer ut från klassrummet. Samanthas ursäktande röst till de andra hörs bakom mig innan dörren smälls igen och jag går med stora steg genom korridoren med mål om att ta mig till toaletterna. Men långt hinner jag inte fören Samantha ropar mitt namn och dyker upp vid min sida. Hon drar in mig i sin famn precis innan mina ben viker sig och istället för att jag ensam skulle falla till marken sjunker hon sakta ner på golvet med armarna runt mig. Samantha har vi haft många samtal med om hur jag mår och vad som händer med mig. Så att gråta i hennes famn är inget underligt, dessutom har det hänt ett flertal gånger förut.

Tröstande drar hon sina händer över min rygg och försöker lugna ner mig genom att tala i en fridfull ton. Som vanligt tar det ett par minuter innan jag lugnat ner mig någorlunda bra. Tårarna har slutat runnit och min andning är nästintill normal igen.

"Är det bättre nu?" Frågar hon men en lika stillsam röst som innan och jag nickar, trots att det inte känns bättre. Olles ord sitter som en upprepande bandspelare i min hjärna som är omöjlig att stänga av.

"Julie kommer inte uppstå från sin grav och återvända till den där platsen."

"Ska vi återvända till lektionen? Det är endast ett par minuter kvar och jag vill bara prata en kort stund med er." Säger hon och ser in i mina ögon.

"Visst." Mumlar jag och reser mig upp med hjälp av Samantha, trots att jag inte vill återvända.

Samantha ler lätt så att de groparna hon alltid får varje gång hon ler tar plats på hennes kinder. Samantha är en person med stort hjärta som alltid ser till personens bästa. Hennes utseende är inte helt svenskt och för att vara närmare 40 års ålderns så ser hon väldigt ung ut.

För andra gången på en kort stund öppnas dörren in till klassrummet och jag stiger in med ett sänkt huvud efter min lärare. Hon ger mig en klapp på ryggen innan hon harklar sig och eleverna slänger lyckligtvis inga ord till mig just nu. Jag försöker hålla blicken i golvet hela vägen till min bänk, men när jag passerar de två ihopsatta bänkarna som stått tomma under en längre period så låter jag blicken glida upp på den ljushårige killen vars ögon är fästa på mig. Han ger mig en orolig och vänlig blick. Trots att jag för några minuter sedan grät som en barnunge kan jag nu inte rå för att le. För han satte sig inte på Julies plats, han lät den förstå tom. Han gick efter min vilja och det har inte någon gjort på länge.