Like A Shooting Star ~ o.m

Prolog

7 November 2014

En lycklig suck lämnar mina läppar när min pojkväns fingrar dras över min mage som är fri från kläder. Lätta kyssar placeras mot min nacke och jag ler samtidigt som jag tar hans hand i min och flätar samman våra fingrar.

"Jag älskar dig så mycket Juliette." Mumlar han mot min nacke och lämnar en sista kyss på min nu varma hud. Hans ansikte förblir still efter kyssen och jag ler.

"Jag älskar dig mer Oscar." Svarar jag och vänder mig för att möta han blåa ögon. Det kortklippta håret ligger rufsigt på hans huvud och mitt leende växer åt synen. Att vakna bredvid honom är det finaste jag vet och jag vill göra det i all framtid.

Oscar är den finaste pojkvännen man kan ha. Han är den finaste personen som existerar på denna jord och utan honom skulle jag inte ha mått så bra som jag idag gör. I timmar kan jag ligga och kolla på honom utan att tröttna och för varje sekund kan jag finna ännu en anledning till varför jag älskar honom. Inget ont alls finns i den människan. Jag önskar bara att andra såg honom ur mina ögon eller iallafall gav honom en chans innan de dömmer. Oscar är väldigt speciell, han är inte som de andra och därför älskar jag honom.

Han har ADD, en diagnos som liknar ADHD men saknar hyperaktivitet. Att lätt bli distraherad av saker runt om och tappa fokus är vardag för honom, han hjärna är igång hela tiden och funderar alltid på nya saker. Det händer ofta att jag pratar med honom och han efter ett tag sjunkit in i sin egna värld där tankarna är högre än mina ord.

Han känner dubbelt så mycket som en vanlig människa gör, att befinna sig i matsalen på skolan upplever han ofta likna en konsert där hårdrock spelas, det händer att han får panik i situationer där det är mycket som händer runt om honom och han då omedelbart måste ta sig åt sidan.

Han är väldigt överbeskyddande och blir orolig över det mesta, ska jag gå hem till mig från honom så vet han exat att det tar sju minuter att gå - har jag inte hört av mig till honom efter de sju minuterna kan han tro att jag blivit kidnappad eller liknande.

Känslor är en aning svåra att hantera för honom, blir han ledsen så blir han förkrossad - glad så blir han överlycklig och när han älskar någon så älskar han verkligen den personen.

Ofta slänger han ur sig ord som han kanske inte menar och sedan ångrar. Han har svårt att tänka sig för då hans hjärna är huller om buller.

Social ångest är även något han lider av, varje gång vi befinner oss bland en större grupp människor ska han stå så nära mig som möjligt. Han håller sig gärna i bakgrunden och är alltid rädd för att säga eller göra fel saker.

Rastlös är ett ord som knappt räcker till för honom, hela tiden måste han vara i rörelse - om det så gäller en löprunda eller fingrarna som snurrar runt varandra spelar ingen roll, aldrig är han helt stilla.

Han finner sig tryggare på platser där det inte är helt städat och rent, hans rum är oftast en enda röra. Men han har förklarat för mig att det gör honom lugn eftersom hans hjärna är likadan, han känner sig då trygg i oorganiserade ställen.

Han har svårt att minnas enkla grejer och glömmer ofta bort saker som precis hänt, som han sagt eller vad han ska göra.

Han ser inte på saker som en vanlig människa gör. Ser jag en bild på en kvinna med tårar i ögonen så skulle jag endast se det som en sorgsen kvinna medan Oscar skulle se paniken i hennes ögon och skräcken i hennes ansikte. Han tycker annorlunda och ser alltid saker från ett helt annat perspektiv än vad jag gör.