Like A Shooting Star ~ o.m

Nio

19 Maj 2015

Kvällen gick snabbt, Felix var trevligare än förut - var inte på mig lika mycket men inte heller visade han någon glädje över att finnas i min närhet. Kväll blev till natt, natt till morgon och nu öppnar jag portarna in till skolan. Lika nervös som alltid, känslan av att vara liten återtar och jag drar upp axlarna. Blicken vänder jag ner i golvet och skyndar mig iväg till mitt skåp. Hela vägen hinner jag inte då ett par bekanta skor tar plats framför mig. Hjärtat slår hårdare i bröstet och paniken stiger inom mig. Hårt greppar jag tag om min väska och försöker ta djupa andetag.

"Min ansikte är här uppe ditt äckel." Olles hårds röst får mig att långsamt vända blicken upp mot honom och möta de mörka ögonen. Hans överlägsna ansiktsuttryck speglar verkligen inte av sig av mitt, jag bör se livrädd ut.

Han studerar mig, från topp till tå. Blicken är dömande, nedlåtande och hånfull. Det sliskiga flinet hans läppar bildar är som fast klistrat i hans ansikte, mungiporna sjunker inte ens när han talar.

"Du förstår väl att Oscar pratar med dig för att han måste? Liksom, ni gör ju ett arbete ihop och han vill bara nå de höga betygen. Därför visar han sig vara någon som bryr sig om dig. Men det gör han inte, ingen bryr sig om dig Molander."

Ansiktet vänder jag ner mot golvet och suger in underläppen i munnen, känner hur tårarna bränner i ögonlocken. Inte av orden han sa om Oscar, utan av hans påstående att ingen bryr sig om mig. För det är väl så, ingen bryr sig om mig. Ingen bryr sig om en värdelös kille som är dum i huvudet. Det kommer aldrig hända att någon ens får det på tanken, att bry sig om mig.

"Ska du gråta nu också? Är du sju eller?" Skrattar han och jag griper hårdare tag om min väska. "Du gråter hela tiden, du är så patetisk." Med en knuff i axeln tar han sig förbi mig, följd av sina två vänner.

Ensam lämnas jag kvar, med tårar som sakta men säkert rinner ner för mina kinder. Långsamt torkar jag bort dem och fortsätter med en slö takt till mitt skåp. Orken i min kropp försvann, orken till att gå, till att röra på mig, till att andas - till att leva. Jag vill inte leva, inte så här. Inte längre.

Skåpet låser jag upp, sneglar mot skåpet bredvid mig som jag fortfarande anser tillhöra Julie. Jackan och ryggsäcken lägger jag in i mitt stora skåp, alldeles för stort för min smak. Bakom mig passerar elever, några i grupper, andra ensamma. De flesta yngre än mig då jag går i den högsta klassen på denna skola, tredje ring. Dessutom fyller jag tidigt på året och är nog bland de äldsta på skolan även om jag känner mig yngst.

Engelsks böckerna drar jag fram, samt min dator och låser igen skåpet. Direkt skyndar jag mig iväg till toaletterna, låser in mig i ett bås och möter min egna spegelbild. Lika avskyvärd som alltid är jag och lika äcklad blir jag av att se på mig själv. Jag förstår varför folk inte klarar att av se på mig, jag förstår varför jag blir kallad ful, varför jag inte har vänner. I denna skola går alla efter utseende, vilket tyder på att jag inte har en chans. Dock hade det inte spelat något roll och de gick efter insidan, den har jag inte heller.

Suckandes vrider jag på kallvatten ur den silvriga kranen och sköljer av mitt ansikte för att få bort rodnaden som alltid sprider sig i mitt ansikte när jag gråter. Med papper torkar jag mitt ansikte rent och blickar ner på klockan runt min handled, 8:27. Tre minuter kvar till lektions start.

Ovilligt lämnar jag det minimala toalettbåset och skyndar mig genom korridorerna, axlarna högt uppdragna mot huvudet och blicken sänkt mot golvet - som alltid. Väl vid dörren som än är stängd in till det klassrum vi ska ha möter jag ett fåtal elever från min klass. De alla ignorerar mig, ger mig inte ens en blick till min lättnad. Samantha dyker upp, hälsar glatt på oss alla och låser upp dörren. Som vanligt är jag först in, som vanligt sätter jag mig på den plats jag alltid sitter på.

"Ni kan sätta er parvis på en gång så slipper vi krångla med det sen!" Säger Samantha och eleverna börjar dela upp sig. Oscar har jag inte sett till och därmed blir jag ensam sittandes medan de andra sitter vid varandra. Trots att jag är van med det så gör det lika ont varje gång att se hur alla har någon medan jag har ingen.

Länge hinner jag inte sitta ensam förrän dörren öppnas och in kliver Oscar med ett glatt leende. Håret på han huvud är rufsigt, nästan gulligt. På kroppen sitter ett par svarta tajta jeans och en mörkblå farfars tröja. Som om det vore det normalaste i världen drar han med sig en stol till mig, placerar sig mittemot och lägger ner sina grejer på bänken.

"Tja." Hälsar han, lika glatt som sin utstrålning.

"Hej." Svarar jag tyst, försöker mig på ett litet leende.

"Jag höll på att missa bussen imorse, klockan ringde inte så det blev en stressig morgon." Skrattar han och sätter sig ner på stolen, kavlar upp ärmarna på sin tröja och möter min blick.

"Tu-tur att du ha-hann."

"Verkligen, hade varit stelt att komma sent någon dag efter att man precis börjat." Skrattar han igen och denna gång stämmer jag in på det.

Svara hinner jag inte göra då Samantha överröstar oss. Förklarar att vi idag ska börja med arbetet om den engelske författaren. Innan lektionens slut ska vi ha valt en författare och påbörjat en faktatext om personen.

"Har du någon engelsk författare som favorit?" Frågar Oscar efter att ha vänt sin uppmärksamhet från Samantha till mig.

Jag korsar mina fingrar över bordet och tänker efter.

"Cha-arles Dickens gi-gillar jag."

Oscar skiner upp i ett stort leende och ser ivrigt på mig. "Jag hoppades att du skulle säga honom! Hans böcker har jag alltid haft nära hjärtat." Utbrister han uppspelt och jag skrockar lågt.

Trots hans otroligt glada och vänliga beteende kan jag inte slå undan de ord Olle sa.