Like A Shooting Star ~ o.m

Trettiotre

26 Juni 2015

Prick 17:30 kliver jag ur bilen efter att ha sagt hejdå till mina föräldrar. Inte ens själv får jag gå, vilket är oerhört irriterande. Men jag förstår dem på sätt och vis, de är väl rädd för att förlora mig igen, rädd att förlora mig på riktigt.

Oscar står redan vid ingången till Ica så jag går mot honom med nervösa steg. Jag är nervös över att spendera en kväll med honom, endast vi två. Vi ska ses som två vanliga vänner, där inget skolarbete är involverat. I och med det så kommer vi inte ha ett ämne att faktiskt prata om, och jag kommer aldrig på något att tala om. Tankarna får mig att vilja vända, gömma mig för Oscar och springa hem, säga att jag åkt med till mormor ändå.

Men innan min för tillfället tröga hjärna hinner reagera får Oscar syn på mig och skiner upp i ett stort leende. Jag ler svagt tillbaka och fortsätter gå mina osäkra steg åt hans håll. Funderingar om vad jag borde prata om snurrar runt i mitt huvud, jag skulle kunna fråga om hans familj, om hans liv innan Stockholm. Det är något jag aldrig har frågat om, inte heller något som han har berättat om. Kanske kan jag börja med ytliga frågor så som vilken favoriträtt han har eller vilken typ av film han helst ser på. Börjar jag med det kanske våra samtal flyter på. Eller så är de frågorna känsliga för honom och jag skapar en stel tystnad.

Irriterad på mig själv suckar jag. Önskan om att vara framåt, mer spontan och inte behöva tänka ordentligt över vilka ord som lämnar min mun är alldeles för stor. Jag vill vara en sån som kan säga vad som helst utan att skämmas för det, jag orkar inte tveka på allt jag säger. Varje gång en mening lämnar min mun blir jag osäker på om det var fel sagt, om jag uttalade mig på fel sätt. Men det är ännu ett spår av min ADD som visar sig, det är något jag inte kan slippa undan. Jag måste lära mig att leva med det, även om jag inte vill.

"Heeej Ogge!" Säger Oscar glatt då jag befinner mig ett par meter ifrån honom.

"Hej Oscar." Säger jag och stannar en halv meter ifrån honom.

Utan att tveka kliver han ett steg mot mig och placerar sina armar runt min kropp, omfamnar mig. Förbluffad blir jag över hans närhet men trots det lägger jag försiktigt mina armar runt hans midja. Generat gömmer jag mitt ansikte mot hans nyckelben och hoppas på att han ska hålla mig ett tag då jag helst inte vill visa hur generad jag blir över en kram. Men icke, han släpper mig försiktigt och jag gör detsamma. Istället för att se upp på honom vänder jag ner blicken, ser på hans röda sneakers.

"Ska vi gå in?" Frågar han och jag nickar till svar.

Sida vid sida går vi mot ingången till Ica butiken. Jag vågar då vända upp blicken eftersom Oscars blick inte längre är fäst i min.

"Så, hur är det med dig nu? Har du hunnit med att återhämta dig?" Frågar han, syftar antagligen på mina skador, och tar en av de svarta korgarna.

"Jadå, jag få-får väl fortfarande inte anstränga mig sä-särskilt mycket men annars är jag v-väl som vanligt igen. Hur, hur är det med dig?" Frågar jag och kollar på de grönsaker vi hamnar vid direkt vi kliver in i butiken.

"Jodå det är väl bra. Men har du tänkt ut något att äta? Annars är jag ganska sugen på tacos." Säger han och ser ner på mig, möter min blick och irriterande nog hettas mitt ansikte upp ännu en gång, så jag vänder ansiktet åt andra hållet.

"Tacos blir bra." Säger jag och ler trots att han inte kan se mitt ansikte.

Vi plockar ner allt nödvändigt för att kunna laga tacos under tiden vi småpratar. Även två chipspåsar, en läsk, en stor Marabou chokladkaka och en påse lösgodis slinker ner i korgen. Fnissandes åt den mängd godis vi har plockat i begär vi oss till kassorna, lägger upp våra varor på rullbandet och Oscar drar fram sitt bankkort.

"Vi, vi delar väl på ko-kostnaden?" Frågar jag förvirrat och Oscar ser ner på sitt bankkort och skakar på huvudet.

"Nej jag kan beta allt, det är ju hos dig vi är hos så då kan jag lika gärna betala detta, som tack för att jag får komma typ." Övertalar han mig med och jag ler, låter det gå för denna gång.

Under tiden han betalar börjar jag packa i varorna i de två påsarna. Försöker få vikten likadan i båda så att ingen slipper bära tyngre än den andra. Precis när jag lägger ner den sista varan dyker Oscar upp vid min sida och jag ler lätt, möter hans blick - denna gång utan att rodna.

"Tar du en så, så tar jag en."

Han nickar och tar tag i en av de vita påsarna med tryck på. Som vi gjorde entré in till butiken lämnar vi den sida vid sida och påbörjar våran promenad hemåt.