Like A Shooting Star ~ o.m

Trettiofem

27 Juni 2015

Oscar stannade under natten, sov på en uppblåsbar madrass i mitt rum. Kvällen var bra, mycket bra. Det blev inte alls stelt som jag trodde, våra konversationer flöt på utan problem och när vi inte pratade såg vi på film.

Nu är klockan 10:27 och vi sitter vid köksbordet, tuggandes på en varsin macka med trötta ansiktsuttryck. Våra hår står lite åt alla håll och kanter, en syn som förmodligen ser ganska komisk ut. Men något som jag inte bryr mig riktigt om, det verkar inte heller Oscar göra speciellt mycket. Men då och då kan han dra handen genom sitt tjocka hår, förmodligen för att få bort det från ögonen.

"Oscar." Yttrar jag efter en kortare tystnad och han ser upp på mig från sin macka som han studerat de senaste sekunderna.

Han hummar till svar, verkar inte riktigt vara på plats med hjärnan. Det får mig att sucka och se ner i bordet då mina kommande ord är jobbiga för mig. Men ändå vill jag att han lyssnar noga för att slippa upprepa orden.

"Vad tänker du på?" Frågar jag försiktigt och lyckas nu få Oscars uppmärksamhet.

Han möter min blick med sina blåa ögon och ler snett, men glädjen lyser inte riktigt igenom.

"Nej inget speciellt." Säger han med en tveksam ton och jag förstår genast att han inte talar sanning. Men det är något han inte verkar vilja prata om nu så jag låter bli att säga något. Endast en enkel nick ger jag till svar och snurrar på koppen jag hållit mellan mina två händer.

"Jag vill berätta något för dig." Säger jag tveksamt och Oscar ser frågandes på mig. "För du är väl min vän nu?" Lägger jag till, fortfarande osäkert. Tänk så ser han inte alls mig som någon vän, dock ser jag ingen anledning till att det så skulle vara men jag kan ändå inte låta bli att fundera.

"Ja det är jag absolut Ogge!" Svarar han stensäkert.

Jag ler svagt och nickar, ser ner i bordet och försöker få kontroll på mina tankar. Men de är huller om buller. En del ligger på Julie, en del på Oscar, en del på vad jag ska äta ikväll. På något sätt känns det fel att jag har kommit så nära Oscar, det känns som att jag sviker Julie. Jag är rädd att jag, med Oscar, kommer glömma bort Julie. Att hennes ansikte inte längre kommer vara lika speciellt längre. Att minnena kommer tona ut. Att allt en dag kommer försvinna. Jag vill inte det, jag vill inte glömma.

"Vad ville du berätta?" Frågar Oscar, som förmodligen märkt av att jag försvunnit iväg i mina egna tankar. Det gör jag alldeles för ofta.

Jag ser upp på honom, på hans vänliga ansikte. Han ler ett tryggt leende, försöker nog visa att det är okej att berätta vad som helst, att jag kan lita på honom. Det tror jag mycket väl att jag kan göra men jag är ändå rädd att han ska ta det på ett dåligt sätt.

"Du kanske har märkt av mycket redan, min dåliga koncentration ibland, hur frånvarande jag kan bli främst. Men det finns även en del saker som du kanske inte lägger märke till riktigt. Men jag har ADD." Mumlar jag tyst fram, osäker på om han verkligen hörde mig.

"Okej." Svarar han och jag drar ihop mina ögonbryn, ser fundersamt på hon honom och väntar mig en fortsättning. Men det kommer ingen, och hans ansiktsuttryck ändras inte. Han ser inte ut att vilja skratta, ser inte ut att vilja håna mig, ser inte ut att ta det på ett dåligt sätt.

"Okej? Är det allt?" Frågar jag förvånat och Oscar ser underligt på mig.

"Ja? Det är väl inget konstigt med att du har ADD. Liksom, du är ju fortfarande du och det är inget som ändrar min syn på dig. Du är en människa som oss alla andra, men du är mer unik än oss Ogge. På ett bra sätt. Du är bra."

Hans ord värmer upp hela mig, får en liten del av mig att bli hel igen. De får mig att le, att bli glad. Och med min glädje reser jag mig upp från stolen och tar mig med snabba steg till den sidan av bordet Oscar sitter på. Snabbt, utan att tänka mig för, slänger jag mina armar runt hans hals och gömmer mitt ansikte mot hans nacke. Jag skrattar glatt och känner hur även Oscar försiktigt lägger sina armar runt min kropp.

"Tack, tack Oscar."