Like A Shooting Star ~ o.m

Sex

18 Maj 2015

Osäkert kliver jag in i skolan, möter då långa korridorerna och pustar lättat ut då jag finner de relativt tomma. Snabbt går jag över det hårda golvet fram till mitt skåp, sätter händerna på låset för att slå in den rätta koden men stelnar till när min blick landar på skåpet bredvid mitt, det som var Julies. Ett lås liknande mitt hänger där, skåpet står förmodligen inte längre tomt och väntar på Julie, det är övertaget nu. Det blir ännu klarare för mig att hon inte kommer tillbaka och långsamt fylls mina ögon med tårar, som jag envist blinkar bort. Skåpet kan inte stå tomt för evigt.

Jag tar ett djupt andetag och låser upp mitt skåp, lägger in mina grejer och tar ut de böcker jag behöver. Skåpet låser jag sedan igen och går till det mer avlägsna fönstret och sätter mig ner. Skrivbord slår jag upp och greppar tag i pennan.

Pennans hårda skaft ligger bekvämt mot mitt pekfinger när jag drar udden över det linjerade pappret i mitt block. På den sista sidan i blocket fortsätter jag rita på den bild som jag och Julie påbörjade någon vecka innan hennes bortgång. Den föreställer oss två sittandes på en klippa vid havet, Julie framför mig mellan mina ben med ryggen lutad mot mitt bröst. Mina armar är slingrade runt hennes kropp och våra ansikten är vridna mot varandra och mina läppar ligger placerade mot hennes. Målningen är från ett riktigt fotografi som mamma tog på oss utan att vi visste om det. Eftersom både jag och Julie hade högsta betyg i bild och var duktig på att rita så var denna bild inga problem att rita av för oss. Dock hann vi inte längre än att rita gestalterna av oss. Resten har jag själv gjort och nu är den så gott som klar. Det enda jag gör är att fylla i vissa linjer eller lägga till någon liten detalj.

"Godmorgon Oscar!" Samanthas glada röst får mig att titta upp från blocket och ett litet leende sprider sig på mina läppar när hon närmar sig det fönster jag sitter i. Här sitter jag alltid på morgonen innan lektionerna börjar. Samantha passerar alltid denna plats de måndagar som jag lektion med henne direkt på morgonen, varje gång har jag gått med henne till lektionen.

"Godmorgon." Svarar jag och plockar ihop mina grejer innan jag hoppar ner från fönsterbrädan och går upp bredvid hennes sida.

"Är du taggad på sommarlov? Det är bara fyra veckor kvar nu." Ler hon och jag rycker på axlarna.

Det blir mitt första sommarlov utan Julie, våran årliga resa till Danmark kommer inte bli av, de grejerna vi hade planerat inför detta lov kommer inte ske.

"Det kan jag inte påstå.." Mumlar jag sorgset och vänder ner blicken i golvet. Samantha som direkt verkar förstå min dysterhet lägger sin hand på min axel.

"Du får göra det bästa av det Oscar." Ler hon helhjärtat och jag nickar. "Förresten så tänkte jag kolla med dig, jag har ett arbete planerat nu där ni ska jobba två och två och jag har tänkt att para ihop dig med den nya killen, känns det okej?" Frågar hon och en klump bildas i min mage samtidigt som en lättnad sköljer över mig. Att inte få jobba med någon annan i klassen lättar mig men samtidigt vill jag inte jobba med Oscar, dels för att jag är rädd att han ska döma mig lika fort som de andra och dels för att jag inte vill att han ska bli retad över att få jobba med mig.

"Mmh visst." Mumlar jag och spänner kroppen när vi svänger runt hörnet och människor i min klass dyker upp framför oss. Blicken låter jag snabbt glida över dem men när mina ögon fångar upp det blonda fluffiga håret stannar jag upp med blicken ett par sekunder. Hans uppmärksamhet ligger dock på Sanna som står framför honom, vid hennes sida står även Pauline, Olle och Dennis. Självklart skulle han hamna bland de populäraste i klassen som är värst mot mig.

Klumpen i min mage växer snabbt, de har säkert redan hävt ord över honom om vilket freak jag är. Han hatar mig säkert redan - precis som de andra gör.

Samantha hälsar glatt på de ungdomar framför mig och jag kollar snabbt ner i golvet igen. Hon låser upp dörren och jag smiter in före de andra så jag slipper få alla blickar på mig. Snabbt travar jag iväg till min plats längst bak i hörnet och slår mig ner på stolen jag alltid sitter på. Att byta plats från denna är något jag aldrig skulle kunna göra.

När alla sitter på sina platser börjar Samantha berätta om arbetet vi ska göra. Hon förklarar hur vi två och två ska välja ut en stor engelsk författare och skriva ner en faktatext om denne person, vi ska skriva om dess verk och även läsa en bok som författaren har skrivit för att sedan resonera den. Tillsammans ska vi sedan bygga upp en presentation om personen och sista lektionen innan sommarlov ska vi redovisa det för klassen.

Frågor från olika munnar men med samma ord flyger mot Samantha när hon pratat klart, får man välja partner själv?

"Jag väljer vem ni jobbar med och jag vill inte höra några klagomål på vem ni hamnar med eller om ni tycker att någon blir felplacerad! Jag vill ha ett bra arbete av er och därför tänker jag para ihop er med personer jag vet ni kommer göra bra ifrån er med. Så när jag har berättat vilka ni jobbar med så vill jag att ni utan problem placerar er bredvid varandra. Förstått?" Samantha blickar ut över oss alla som nickar. Hon är en person som alla respekterar, inte för att hon är elak utan för att hon är en person som alla tycker om.

Namn efter namn ropar hon upp, besvikna suckar hörs ibland genom klassrummet och ogillande blickar byts ut till personen bredvid. När mitt namn och den andre Oscars namn ropas upp skrattar Olle högt och öppnar munnen för att säga något till Oscar som sitter vid hans sida. Men innan ett ord hinner lämna hans mun har Samantha tystat ner honom med en skarp blick.

Alla namn är uppropade och stolar dras över golvet, röster fyller klassrummet och jag kollar i panik upp mot Oscar som lugnt går åt mitt håll. När hans ögon möter mina stannar han direkt till och ger mig en blick jag tolkar som osäker och som om han inte riktigt vet vad han ska göra. Men den utbytts snabbt till ett litet leende och han vänder ryggen till mig. För en sekund tror jag att leendet var fyllt med hån och att han nu ska protestera mot att arbeta med mig. Men när han vänder sig mot mig igen, med en stol i handen, försvinner mina tankar direkt. Oförstående följer jag hans rörelser, inte fören han ställer ner stolen mittemot mig förstår jag att han gjorde det för min skull. Återigen valde han att inte sätta sig på den tomma platsen bredvid mig - om han vet anledningen till att jag inte vill att någon sätter sig vid Julies bänk vet jag inte. Men jag är säker på att han vet att den platsen är speciell för mig.

Ett leende letar sig fram i mitt ansikte, denna Oscar är inte som de andra. Hade det varit någon annan hade de satt sig på den plats som tillhör Julie och sedan skrattat ordentligt åt den panik jag antagligen skulle ha fått.

Även de andra i klassen förvånas över det Oscar gjorde, blickarna de ger honom är något jag skulle vilja fotografera. De alla ser oförstående ut, ögonen är stora och inte ett ord förmår sig att komma ut från deras munnar. Samantha ler glatt, likaså gör jag. För han accepterar mig, han accepterar att jag är så här.