Tainted (A Justin Bieber FanFiction)

22 - His words marked me like Jacob

''Har ni sätt Abigail?'' Jag steg in i köket med ett frågande ansiktsuttryck.

''Inte sedan igår kväll nej.'' Skakade JC på huvudet. Jag suckade högt.

''Fråga Ashton, han kanske vet?'' Ryckte Jenice på axlarna. Jag nickade och gjorde precis som hon sagt. Men jag ångrade att jag faktiskt lyssnat på henne. När jag öppnade upp hans dörr så fick jag syn på personen jag letat efter. Inte riktigt som jag ville finna henne.

''What the fuck Abigail!?'' Röt jag argt vilket fick henne att rycka till och slå sina bruna ögon vakna. Hon slängde blicken mot mig och tittade sedan ner på armen Ashton hade runt hennes midja.

''Det är inte som det ser ut.'' Skakade hon panikslaget med huvudet. ''Vad fan är det då?!'' Skrek jag aggressivt. Jag hade inte tänkt mig att vara så fasansfull arg när jag sätt henne där. Men jag kunde inte hålla tillbaks de känslor som virrade runt inom mig.

''Hon har rätt Justin. Det är inte vad du tror.'' Satte sig Ashton lugnt upp. ''Jag pratade fucking inte med dig!'' Morrade jag argsint mot honom. Abigail steg upp ur sängen så snabbt hon bara kunde och började lugnt gå mot mig.

''Snälla Justin.'' Sade hon med en gråtfärdig röst. Ett enda snedsteg och hennes tårar skulle komma som en flod.

''Du fucking låg med honom!'' Sa jag med en väldigt hög röst. ''Justin lyssna på mig'' Hon snyftade tyst och kramade mina händer med sina som var alldeles skakiga.

''vi har inte gjort någonting. Du måste lita på mig!'' Hennes ögon tårades snabbare än anat. Jag blev förvånad att hon reagerade så illa så snabbt. Det hade jag inte förväntat mig, och att jag själv skulle reagera som jag gjorde var heller inte förväntat.

''Fuck it Abigail!'' Röt jag upprört och slet mig ifrån henne innan jag begav mig ut för - idiot - Ashtons rum.

''Wow bro, vad fan hände där uppe?'' Carter kom ut mot trappslutet för att ge mig en förvirrad blick. Jag bara skakade på huvudet med en stel blick och försvann vidare mot hallen och sedan ut för ytterdörren. Med ett hårt drag så hade jag smällt igen den igen och var i nästa sekund påväg mot våran svarta Range Rover.

''Fucking...'' Jag pausade mig själv mitt i meningen. Du är en fucking drama queen, Justin. Varför ens lägga tid på henne? Jo, fucktard hjärna. Hon är min fucking flickvän. Min, flickvän. Men enligt Abigail själv och Ashton så var det inte så.

ABIGAILS PERSPEKTIV

''Fan!'' Tjöt jag och slog händerna upprört för ansiktet och kände hur tårarna försökte pressa sig förbi mina händer. Men lyckades inte komma längre än till längden av min näsa då händerna kupat sig över ögonen och satt stopp vid näsan.

''Ta det lugnt. Han kommer tillbaka. De kommer alltid tillbaka.'' Ash ryckt på axlarna och sträkte bekvämt på sig i sin säng.

''Vad fan pratar du om?'' Jag rynkade pannan. ''Det är ditt fucking fel Ashton!'' Skrek jag mot honom och slet händerna från ansiktet för att kunna möta hans blick.

''Shit, Abby. Han är en douchebag, han förtjänar inte dina tårar anyway, så fucking strunta i det och gå och skapa kärlek mellan er två igen.'' Sa han med en äcklad min.

''Du, är douchebagen här, okej? Det finns inget fel på honom, allt fel kommer från dig.'' Jag skakade argt på huvudet och gick sedan med bestämda steg ut från hans mörka rum och ledde sedan min väg emot mitt och Justins sovrum. Bakom stängd dörr så tystnade mina snyftningar, tårarna avtog och just i den stilla sekunden så slog någonting mig. Varför gråter jag? Varför lägger jag energi på att få tillbaka honom? Varför ens försöka få tillbaka honom? För det första, jag har absolut ingen anledning att gråta. Och för det andra, han har inget val, ingen utav oss två har det, vi måste bli sams i vilket fall som helst pågrund av vårt uppdrag. Men sedan kan jag inte låta bli att såras av att han - fortfarande - inte tror på mig. Allting handlar om att tala sanning i en relation, att tro på varandra och komma överens, att båda ger 50% och att båda försöker förstå när någon ligger i underläge. Men inget av detta funkar mellan mig och Justin, än så länge. Dock så har detta inte riktigt varit rätt läge att försöka något utav detta. Trots uppdraget så måste vi ändå komma överens, för att bara klara av att bo under samma tak, och för att mesta dels kunna dela säng utan att döda varandra. En suck lämnade mina läppar. Vad är det jag försöker komma med detta? Jag har inte ens en aning själv, bortsätt från att jag vill få mig själv förstådd och trovärdig i hans ögon. Vad är det som får honom att tvivla så hårt?