12 - The scars on my body can never heal just as my heart

775 26 0
                                    

''Säg vad som krävs.''

Det kändes på något sätt fel att behöva ljuga. Men ändå inte. Det var för hennes egna bästa. Hon behövde få höra positiva saker, även fast det krävdes att ta i med lögner.

''Jag vet, jag ska.'' Jag suckade lätt och kände hur armen började domna då den hölls högt med mobilen tryckt mot örat.

''Du ska låta henne vara på gränsen till att falla. Men Justin'' Han pausade för en sekund.

''Ja?'' Svarade jag frågande.

''Låt det inte bli som den förra tjejen. Låt det bli fake för att minska risker, men låt det hållas för dig själv. Förstår du?''

''Jag hade inga planer på att falla ändå. Drama finns inte med på listan.''

''Drama får du skriva upp i sådana fall, för det kommer finnas gått om det snart.''

''Du vet vad jag menar med drama.'' Jag himlade med ögonen och svängde in mot Abigails gata.

''Jag är framme nu och har säkert en del att förklara för henne. Känner jag henne väl kommer hon vara sur as hell.''

''Bli inte för fäst vid henne som vid den förra.'' Muttrade han. Jag skakade på huvudet. Varför var det så svårt att lita på mig? Men jag förstod, ingen behövde förklara. Det hade hänt innan och då var det inte roligt. Sedan skapades regeln. Ingen kärlek med partners. Aldrig. Dock så hade jag redan innan pågrund av henne förstörts och hade inget val med att följa den regeln. Det fanns inget inuti mig som levde, mitt hjärta var av sten och kunde inte känna någonting för någon längre. Och aldrig igen.

''No problem, sir. Ärren på min kropp är fortfarande färska och kan aldrig hela, precis som mitt hjärta.''

ABIGAILS PERSPEKTIV

''Hur mår du?''

Jag ville inte ljuga. Men jag vill inte tynga ner allt för henne, jag vill inte att hon ska oroa sig.

''Jag har ont.'' Var det enda jag sa. Hade jag inte träffat Nicole så hade jag nog blivit galen rätt snabbt. Det fanns ingen att prata med innan, förutom Justin. Men vem ville prata med personen som varit anledningarna till problemen.

''Min fot är stukad, så jag mår heller inte riktigt bra.'' Hon läste av mig, rätt igenom, bara via telefon.

''Regnar det hos dig också?'' Frågade jag och kollade ut genom det stora fönstret. Regnet öste ner mot allt och alla som befann sig utomhus. Taket som tog smällen lät något enormt. Mitt huvud höll på att sprängas av alla små ljud som störde. Det var nästan så att mina egna andetag var störande.

''Molnen är mörka, så jag antar att det kommer snart.'' Jag kunde höra henne rycka på axlarna.

''Vänta lite Nicole, det är någon som knackar på dörren.'' Sa jag ursäktande och reste mig upp från soffan. Klockan var nu tio på kvällen. En väldigt ovanlig tid för folk att besöka någon på. Men det var säkert Tori som antingen redan var klar eller hade glömt någonting. Jag behöll telefonen tryckt mot örat medan jag sträckte mig mot handtaget och tryckte upp dörren. En kille med en svart och blöt t-shirt stod dyngsur utanför med ett par lika svarta byxor som tröja. Och killen var inte vem som helst.

''Är det okej om jag ringer dig om en stund?'' Svalde jag hårt. ''Självklart.'' Sedan klickade jag samtalet och pressade ner telefonen i mina slimmade svarta skinnbyxor. Jag korsade armarna framför min bröstkorg och kollade med en rak blick på honom.

''Vad gör du här, Justin?'' Jag var avvaktande. Hade han tänkt be om förlåtelse, eller förklara sig nu? Jag himlade åt mig själv i huvudet. Vad förväntar jag mig av en idiot som Justin? Synd nog alldeles för mycket, och det var problemet.

Tainted (A Justin Bieber FanFiction)Where stories live. Discover now