Daffs POV
En hög smäll, misstänkt likt ett gevärskott får mig att flyga upp från den plastiga stolen i Omars rum. Endast en tanke ryms i mitt huvud och det är tanken på min dotter. Hon är ensam för tillfället.
Utan ett ord till dem andra är jag ute ur rummet. Mina ben tvingar jag upp i sitt högsta tempo och lite till men endå tar det längre tid än någon sin att komma till Niikes rum.
Jag kastar mig mot handtaget men ett hysteriskt skrik får mig att stelna till i luften och jag missar handtaget. På en sekund har jag rest mig och utan att bry mig om saker som handtag kastar jag mig mot dörren med hela min vikt.
Den går upp och jag stelnar till i dörröppningen. Karins livlösa kropp sjukner långsamt ner mot det plastiga golvet. Ännu ett skrik fyller rummet och min blick landar på flickan med det rufsiga mörka håret som satt sig upp i sängen.
-MAMMA!!! Hennes röst är gäll och hon kommer på fötter, vinglar några steg mot den äldre kvinnan på marken innan hon faller ihop på marken.
Jag vill rusa fram och krama henne, bära upp henne i sängen trösta henne, säga att allt är bra. Men allt är inte bra...
Min blick landar än en gång på Karins livlösa skepnad på golvet. Det skramlar lätt då pistolen faller ur hennes hand och hennes andra hand hänger stilla över en allt större, röd fläck på hennes skjorta.
Och trots att denna kvinna endast orsakat mig smärta och återigen smärta under de senaste åren så känns det som om något inom mig dör då jag ser henne såhär. Död. Min första kärlek.
Bakom min rygg hör jag röster. Röster som jag känner igen, tillhörande Ogge, Oscar, Felix och faktiskt även Omar, och röster från sjuksköterskor som nu anlänt.
Jag sjunker långsamt ihop på marken och sträcker min hand mot Karin. Vill känna hennes hud mot min en sista gång men hon är för långt borta.
Någon lägger en filt om mina axlar och för mig ur rummet. Strax efter blir Niikes säng utrullad av en rödhårig man. Han och sängen försvinner in i ett rum längre bort i korridoren och fyra killar trängs vid dörren och blir tillslut insläpta.
Ogges POV
Daff försvinner genom dörren och jag utbyter en rädd blick med Felix vid min sida. De andra killarna är bleka och jag känner hur även mitt ansikte töms på färg. Vad var det?
-Ska vi gå ut och kolla vad det var? Mumlar Oscar och sneglar oroligt mot dörren. Jag och Felix nickar unisont och jag gör en ansats att resa mig.
-Lämna mig inte, snälla! Ber Omar och hans blick uttrycker en stor rädsla över att bli lämnad ensam just nu. Det lät som en pistol... Lägger han mumlande till.
Felix och Oscar utbyter en blick som är svår att tyda, de killarna kan säga vad som helst med blickar utan att någon förstår, innan Oscar vänder sig om.
-Klarar du att följa med? Frågar han och syftar förmodligen på Omars fot och övriga skador.
-Med lite hjälp, mumlar han och grinar illa av smärta då han ställer sig på den gula plastmattan som täcker golvet.
Oscar böjer sig ner och drar Omars arm över sina axlar. Han sträcker sin högra hand runt Omars midja för att kunna ge yttligare stöd vilket bara resulterar i ett lätt kvidande från Omars håll.
-Sår, ler han ursäktande och placerar Oscars hand på ett ställe där såren förmodligen är mer läkta.
Halvt gående, halvt hoppande tar vi oss genom den långa vita korridoren och når tillslut dörren till Niikes rum. Precis innanför står Daff, han skymmer det som händer innanför och jag sträcker på halsen för att se vad som försiggår.
Ett gäng sjuksköterskor föser undan oss och springer in just som Daff sjunker ihop på marken men jag hinner få en kort skymt av en mörkhårig gestalt på golvet.
En man i läkarrock drar igen dörren och vi hinner ställa ett antal halvt panikartade frågor innan Daff blir utföst med Niikes säng i släptåg.
Utan att riktigt tänka armbågar jag mig igenom kaoset mot rummet de rullar in hennes säng i och till min förvåning blir jag faktiskt insläppt. Det sista jag hinner höra innan dörren går igen är hur Oscar vrålar till längre bort i korridoren.
-Ogge? På sängen ligger en blek tjej med tårblött ansikte och jag kastar mig i hennes armar. Hon kramar mig så hårt att det gör ont men det spelar ingen som helst roll. Jag får träffa henne igen.
-Niike är du okej? Oscars röst ljuder från bakom min rygg och jag släpper motvilligt den lilla smala kroppen för att låta henne omfamna sin bror.
-Hon sköt sig! Hon sköt sig, hon sköt sig, hon SKÖT SIG! Det börjar som ett lätt mummel mot Oscars axel men slutar i ett falsettskrik. I samma veva slås dörren upp och in kommer Felix och Omar långsamt stapplande. Han hade alltså tagit över för att låta Oscar springa.
I vanliga fall hade jag tänkt att det var sjukt sött men just nu ligger mitt fokus mer på min skadade flickvän i chock.
Jag stryker henne långsamt över håret där det sticker ut över Oscars armar och hon lättar långsamt på greppet om honom för att än en gång krama mig.
-Det känns så overkligt, flämtar hon fram och jag stryker henne lugnande över ryggen.
-Felix! Utbrister hon plötsligt. Och Omar?! Mår du bättre? Är du okej? Hennes armar lossnar än en gång från runt min bröstkorg och hon drar in de båda killarna i en jättekram.
-Det är bra med mig... Börjar Omar
-Men hur mår du? Frågar Felix med ett lätt oroat leende samtidigt som hans glädje att få träffa henne igen lyser igenom. Precis som Omars.
-Försöker att inte tänka på det, flinar hon blekt och jag ger Felix det enormaste leendet jag kan frambåda för att tacka honom för att han till och med fått henne att skämta.
Hon vänder sig till Omar och låter nästan på gränsen till gråt då hon återigen öppnar munnen för att prata.
-Oscar berättade hur du tog dig ut. Så jävla starkt! Jag visste att du är en sån som alltid klarar sig! Du lever! Hon omfamnar honom än en gång innan hon vänder sig tillbaka mot mig.
-Guys jag tror att vi lämnar nu. Felix röst är retsam och han hivar beslutsamt upp Omar över axeln, tar Oscar i handen och börjar ta sig ut ur rummet.
-Hejdå Niike, krya på dig! Ropar Oscar och Omar över axeln innan dörren går igen.
Jag vänder mig mot Niike i sägen och tar hennes länga bleka händer i mina.
-Berätta vad som hänt...
===========================
NEJ VI SKOJAR BARA MED ER! THIS IS NOT THE END VI VILLE BARA FÅNA OSS LITE!!! SLUTA INTE LÄSA UTAN MOBBA ENDAST VÅR PERFEKTA HUMOR OCH DETTA GAV ER HJÄRTKLAPPNING. Så nu kan ni sluta läsa om ni inte uppskattar mina (ibland lite för-) långa meddelanden:P
Message from Narnia:
Tjollahoppsan!
Idagtänkte jag hålla detta meddelande på typ mindre extrem längd men jag måste bara fråga... Trodde ni att det var Karin som tog livet av sig efter förra? Eller att det var Niike hon skjöt? Eller att smällen kom från något annat rum? Eller att hela sjukhuset exploderade?
Let us know!
Det var ett lite halvkryptiskt kapitelslut så jag vill bara se hur många det var som listat ut Karins missöde...
Sen så vill jag bara ge en förklaring på våran uppdatering...Det var lixom planerat att vi inte skulle lägga upp nästa förrän en vecka efter det förra. Detta var bara mellan just dessa för att bygga lite stämmning typ...Men idag är det precis en vecka så...
Och nu blir detta lika långt som alla andra...*suck*
Som en sista grej vill jag bara att vi alla sänder en liten vänlig tanke åt Niike och den tjejens liv som verkar gå från problem till problem. Stackars tjej!!!
Ja, sen så får ni som vanligt se till att hare bra, sova gott, äta mycket godis och simma lungt! Vi hörs!:*:*:*
(jag har en känsla av att det var något jag glömde nämna...)