Efter en kväll med många skratt går jag med ett leende hem igen. Johannes försökte övertyga mig att han skulle följa med mig hem så att jag gick säkert genom parken. Ärligt så ville jag egentligen att han skulle följa med men sa att det skulle gå bra att gå själv, klockan är knappt nio och jag behöver samla tankarna lite.
Jag vet att jag inte borde gå ute själv på kvällen när det har blivit mörkt. Hemma brydde jag mig aldrig men här i en så mycket större stad vet man aldrig vad som kan hända.
Jag går mot parken och jag får väl erkänna att det är lite skrämmande nu när allt är mörkt runt omkring mig. Jag vet att det är spöken i min hjärna som förstorar allt men jag känner hur kalla kårar driver fram genom kroppen.
Jag ökar steget och skyndar mig så mycket jag kan. Jag möter några som är ute och rastar sin hund, dom hälsar och går vidare. Inget märkvärdigt...
Jag känner hur skräcken skjuter genom kroppen och börjar nästan småspringa när jag snubblar över mina egna fötter, jag tycker mig höra steg som förföljer mig och grenar och löv som prasslar sådär kusligt som på film... Jag är inte mörkrädd, inte egentligen, men nu känner jag mig rädd.
Okej... det var dumt att säga nej till Johannes förslag om sällskap. Det hade känts betydligt mycket bättre om han varit här nu... Han kunde ju iallafall följt mig genom parken. Jag är så korkad, åter ingen tänker jag inte klart på grund av allt som snurrar i mitt huvud.
När jag är precis vid utkanten av parken ringer mobilen så jag hoppar till mitt i steget. Jag skrattar åt mig själv när jag fiskad upp den ur jackfickan och ser på displayen att det är Linus som ringer.
"Linus?" svarar jag något förvånad, jag har inte pratat med honom sedan jag flyttade.
"Tjena syrran, läget?"
"Ehm... jo det är bra, förvånad över att du ringer bara."
"Varför det? Har du glömt bort att du har en stackars bror?" säger han roat.
"Stackars bror? Knappast! Nej med jag tänkte vi har inte pratat sedan jag flyttade."
"Då är det väl på tiden? Vad har du för dig? Du låter andfådd..."
"Jag är ute och går, påväg hem."
"Själv? Vart har du varit då?"
"Öh? Ute?"
"Okej... aja, jag tänkte höra vad du göra till helgen?"
"Nu till helgen? Ja du, ingen aning, plugga antar jag, jag har två projekt jag jobbar med så det är väl det, vad tänkte du?"
"Lust att hänga med din brorsa?"
"Va? Ska du till Uppsala? Varför då?" frågar jag och stannar mitt i steget.
"Varför? Jag kanske har saknat dig?" säger han och jag brister ut i skratt.
"Kom igen nu för fan, allvarligt, vad ska du göra i Uppsala?"
"Micke ska dit och träffa någon brud eller nå, han frågade om jag ville hänga med och jag tänkte att varför inte, då du ändå bor där menar jag och jag behöver slippa morsan ett tag."
"Är hon så jobbig mot hennes favoritson?" frågar jag roat.
"Favoritson? Jag är hennes enda son så hon har inget val, men du vet hur hon är... hon daltar eller tjatar om än det ena och jag är fett less. Jag har sökt en lägenhet men vi får se, orkar inte bo hemma längre."
"Grattis! Du har äntligen fattat det!" säger jag och skrattar till.
"Äh, håll käften! Men har du tid eller? Jag behöver bo hos dig."
"Hur länge ska du stanna då?"
"Bara över helgen, måste jobba på måndag."
"Okej, ja men självklar vill jag att du ska komma hit, även om du inte tror det så saknar jag dig."
"Perfekt, kommer på fredag... Så, hur är dina rumskamrater?" frågar han och jag känner igen den rösten.
"Hur så?" frågar jag roat, jag vet precis hur min bror tänker.
"Tänkte bara... är dom singel? Snygga?"
"Vi ses på fredag." säger jag kort men känner mig att jag är nära att brista ut i skratt.
"Kom igen nu, jag skojade bara. Men det blir bra, ses på fredag."
Vi säger hejdå och jag märker när jag lägger på att jag redan är framme vid grinden till huset.
Jag går öppnar grinden och går fram till porten. Det ska bli riktigt kul att träffa Linus igen, trots att han är min brorsa som kan driva mig till vansinne så har jag saknat honom.
Jag går in i hallen och hänger upp jackan. Saga och Elin sitter i soffan och tittar på en film. Dom vänder sig om mot mig när jag närmar mig och jag sätter mig bredvid dom.
"Du ser glad ut, lyckad kväll?" frågar Elin och flinar.
"Äh, lägg av... men jo det har varit bra."
"Vem är den här killen du dejtar?" frågar Saga och ler nyfiket.
"Vi dejtar inte, han hjälper mig med ett projekt, så det är egentligen hans hund jag umgås med."
"Säkert!" säger Elin och skrattar till så jag skakar lätt på huvudet.
"Men på tal om en helt annan sak. Min brorsa ringde nu när jag var påväg hem och ville komma och hälsa på i helgen, är det okej?"
"Ja men absolut, såklart det går bra." säger Saga glatt.
"Så bra, jag sa till honom att det gick bra men jag ville ändå kolla med er, han ska bara stanna över helgen."
"Det blir bra... är han singel? Snygg?" frågar Saga roat.
"Åh! Inte du också!" säger jag uppgivet och skrattar till.
"Det är min brorsa, men ja, jag antar väl att han ser bra ut, vi är tydligen rätt lika så du får väl avgöra själv." fortsätter jag och flinar åt henne.
"Då lär han vara grymt snygg." säger Elin och tar en näve popcorn.
Jag höjer ögonbrynen åt henne men hon bara blinkar överdrivet flirtigt så jag skrattar, herregud, det lär bli en intressant helg... igen.
"Hur går det själv då med ditt dejtande?" frågar jag Elin och ser hur hon lyser upp.
"Det går bra, vi ska träffas igen nu till helgen, så mig lär ni inte se mycket av."
"Och när får vi träffa honom, mannen i ditt liv?" frågar Saga och kastar ett popcorn på henne.
"Jag lovar att skicka en inbjudan till bröllopet."
Jag skrattar till innan jag säger gonatt till tjejerna och reser mig upp ur soffan och går till mitt rum.
Jag sliter av mig kläderna och lägger mig raklång över sängen. Klockan är inte så mycket och jag är egentligen inte speciellt trött men jag behöver vara för mig själv en stund.
Jag inser att jag glömt mobilen i jackfickan så jag suckar innan reser mig upp och går ut till hallen.
Displayen visar att jag har fått två nya sms.
Från Johannes:
Tack för idag... Hoppas du kom hem säkert. Nästa gång får du låta mig följa med så jag inte behöver ligga här och oroa mig... Längtar tills vi ses igen. Sov gott!
Från Adrian:
Tänker på dig.
Hjärtat drar åt sig som en snara i bröstet. Jag hör min egen röst i huvudet som påminner mig om att, lev singellivet...ha roligt... njut..., men allt det blir bara svårare för varje sekund som går.
Jag går tillbaka till mitt rum och lägger mig på sängen igen för att invänta sömnen som aldrig lär komma...