(För er som inte läser titeln, kolla vad jag skriver efter kapitalet. Det är lite viktig info. Kram)
Sköterskan som drog bort mig från Dante står nu och försöker fånga min uppmärksamhet. Hon petar på mig, rycker i mina arm och säger "Hallå" gång på gång. Jag är mycket medveten om att hon vill ha min uppmärksamhet, men jag kan inte släppa min blick från läkarna och sköterskorna som desperat försöker rädda Dante.
"Hallå nu får du faktiskt lyssna! Jag förstår att du är chockad, men lyssna."
Ännu än gång ignorerar jag sköterskan hennes röst är bara som ett surrande jobbigt ljud. Men nu ger hon sig inte. När hon insett att hennes prat och ryckande i armen inte gett någon effekt så bokstavligen släpar hon ut mig ur rummet. Jag stretar emot som om det typ är voldermort som drar i mig och jag är Harry Potter. Jag tänker inte lämna Dante ensam, inte en chans.
Tillslut lyckas hon dock dra ut mig ur rummet, mina krafter tog liksom slut. Så nu sitter jag här, utanför rummet med en sköterska. Hon verkar riktigt andfådd efter att ha dragit ut mig ur rummet.
"förlåt"
viskar jag tyst och kollar ned i marken, jag skämma verkligen. Detta är inte likt mig på något sätt.
"Du reagerar inte konstigt. Jag har träffat värre tro mig. Du har absolut inte gjort något fel."
Jag ler lite smått och hon besvarar leendet.
"Jag ville ha ut dig för att läkarna ska få göra sitt så hoppas du och jag på det bästa."
Jag nickar och känner hur en våg av oro, ledsamhet och ångest sköljer över mig och tårarna börjar rinna igen.
"Gumman vill du ha lite vatten kanske?"
Jag nickar och sköterskan går iväg för att hämta lite vatten. Hon är verkligen omtänksam, sköterskan alltså. Visst de måste väll va det speciellt när något sånt här händer. Men tro mig jag har vart med om sköterskor och läkare som har behandlat mig som skit. När jag var liten var jag nämligen på sjukhuset med min pappa som hade cancer. Tack och lov så hjälpte cellgiften och nu är han friskförklarad. Men de gånger jag var tvungen att följa med så fick jag höra saker i stil med "Det kunde vart värre, sluta gråt" och liknande. Alla läkare ville att jag skulle sluta gråta och fattade inte riktigt varför jag kände så men det är helt annat med denna sköterskan.
Tjejen kom tillbaka med vatten och ett leende på läpparna.
"Varsågod"
Jag tackar och dricker en klunk av det iskalla vattnet.
"Nu när vi ska spendera lite tid tills vi får ett besked så skulle det vara kul att få veta ditt namn"
"Oj gud förlåt Isabelle"
Säger jag och räcker fram handen. Jag skäms faktiskt mycket över att jag glömt att presentera mig, herregud det är alltid det första jag gör i vanliga fall.
"Ingen fara, Maja heter jag"
Svarar tjejen.
"Hur lång tid tar det innan vi vet hur det går?"
Säger jag tyst och försöker samtidigt tänka positivt.
"Det beror lite på hur allvarligt det är"
Jag nickar och vi sitter en stund i tystnad. Tills Maja avbryter tystnaden genom att börja prata om sitt liv osv. Vilket jag tycker är ganska behagligt då jag inte riktigt orkar prata själv, men jag vill inte heller sitta i tystnad.
