Jag gäspar tungt och vrider blicken mot sängen bredvid mig. I den ligger en sovande Dante, han ser så bekymmerslös ut trots att han just nu bär mycket på sina axlar. Han har blivit skadad och han vet inte när han kan komma tillbaka till jobbet eller aa bandet igen. Det är många frågor som snurrar i mitt huvud samtidigt som min blick vilar på Dante. Med tanke på att det är frågor som sköterskorna kanske kan svara på så bestämmer jag mig för att gå till någon av dem och kolla upp läget. Försiktigt reser jag mig och tassar ut ur rummet, jag vill verkligen inte väcka Dante.
Jag går ut i korridoren och möts direkt av en sköterska.
"Hej"
"Hallå, kan jag hjälpa dig med något?"
Frågar hon glatt
"Jo jag undrar lite kring Dante Lindhe?"
"Absolut vad vill du veta"
Jag slutar aldrig förundras över att alla sköterskor har så bra koll på alla som ligger på avdelningen. Direkt när man säger ett namn så vet de exakt vem man menar. Visst avdelningen är liten men ändå.
"Jo hur länge behöver han stanna oså?"
"Har du inte fått veta?"
Hon ger mig ett chockat ansiktuttryck
"Nej"
Jag börjar bli lite osäker och känner att jag ångrar att jag ens gick hit, men nu finns ingen återvändo.
"Jo alltså hans huvud fick en ordentlig smäll och det har gjort att hjärnan inte fungerar riktigt som den ska och hjärtat har också blivit lite försämrat. Det är ett under att han ens orkar vara vaken nu"
Jag nickar försiktigt.
"Och det betyder att han måste stanna tills vi vet säkert att han kommer klara sig utan alla maskinerna"
"Så det är maskinerna som håller honom vid liv"
Konstaterar jag och sköterskan nickar ledsamt.
"Tack för svaren jag ska gå och kolla om han har vaknat, förresten är det okej om jag köper med mat upp till rummet. Tänkte att jag kan bjuda honom på lite frukost."
"Men självklart"
Jag ger sköterskan ett leende och går in till rummet igen och möts av en sovande Dante. Perfekt tänker jag. Tyst och försiktigt drar jag av mig ett nattlinne jag fått låna av sjukhuset och tar istället på mig kläderna jag hade när jag kom. En vit t-shirt och ett par svarta jeans.
Jag går genom hela sjukhuset för att komma till utgången och njuter av den friska luften. För ärligt det har varit ganska jobbig luft i rummet som jag inte gått ur sen jag kom till sjukhuset. Mina steg styrs mot espresso house som jag vet ligger i närheten.
Efter ungefär 5 minuters promenad ser jag den välbekanta loggan av en kaffeböna. Jag går in och möts av en underbar doft av kaffe. Jag kollar över utbudet av vad de erbjuder och bestämmer mig för två acai bowls och två caramel latte. Ibland får man unna sig liksom.
"Äta här eller ta med?"
Frågar kassörskan och ler mot mig
"Jag tar med"
Hon nickar och räcker fram en kasse mot mig efter att jag betalat.
"Ha en fortsatt bra dag"
Säger hon medan jag tar tag i kassen.
"Detsamma"
Säger jag och går ut i den friska luften och börjar gå den korta promenaden mot sjukhuset igen.
Försiktigt öppnar jag dörren till Dantes rum.
"Hej"
säger jag utan att kolla in.
"Hallå"
svarar Dante, yes han är vaken.
"Vart har du varit?"
Frågar han när jag kommit in i rummet
"Jag har köpte lite frukost"
Svarar jag och håller fram påsen. Han ler stort mot mig och jag dukar fram frukosten på bordet bredvid hans säng.
"Fy vad gott, jag har bara ätit en måltid här men jag har redan tröttnat på sjukhusmat. Hoppas dom skriver ut mig härifrån snart"
"Appropå det"
Han kollar osäkert på mig.
"Vadå"
Jag tar ett djupt andetag och berättar det sköterskan sagt till mig imorse. Dante suckar tungt.
"det är lugnt alltså bara det att det var ett jobbigt besked. Jag räknade inte med att det var så illa"
Jag tar tag i hans hand som har lite små sår kvar sedan olickan. Jag tror han fick glassplitter där eller det ser åtminstånde ut så iaf.
"Vi klarar det här tillsammans"
Han nickar och ger mig ett svagt leende men jag ser att han egentligen lider.
"Nu tycker jag vi njuter av frukosten och tänker på annat"
Min tanke är att han ska sluta tänka på det jobbiga då jag hatar se när han lider. Tro mig jag lider med honom och det sista man vill är att ens partner som man ska dela resten av livet med ska lida.
Sorry för ett kort kapitel men vill hålla er uppdaterade. Snart är boken slut också, så synd :(
