Raiden slet upp ytterdörren med en smäll. Brenda kom springandes med ert stort leende på läpparna.
Hon kastade sig i hans famn och sa:
"Du är hemma!"
"Ja, ja det är jag."
Det luktade hemma. Nylagad mat med en svag ton av mammas parfym.
Hon kom gående och kramade de båda.
"Raiden. Lyssna på mig riktigt noga." sa hon och la händerna på hans axlar.
Han nickade.
"Jag har inte varit här. Det är så starkt att du brytt dig om din syster när du till och med har mått så dåligt. Vi har saknat dig. Vi älskar dig."
"T-tack.. Och tack för att du är tillbaka." fick han rört fram.
Devlin och Raiden satt på balkongen. De båda hade krypit ner under en varm filt. Himlen var aldelles orange. Träden var gröna och luften ren. Han tittade mot på Devlin och kysste honom sakta.
"Jag älskar dig." sa han och log.
"Jag älskar dig med. Tänk allt vi har varit med om... Vi är starkare tillsammans och du har gjort mitt liv så mycket bättre." svarade han.
"Menar du verkligen det?"
Han log och nickade. Sakta la han sitt huvud på hans axel.
Jag vet att vi säkert kommer vara med om mycket tillsammans. Bråk, tårar och kanske till och med tvekar vi någon gång på varandra. Men vi klarar det, tillsammans. För alla skratt, upplevelser och kärlek är värt så mycket mer.
Slut...
Eller?
