"JAG ÄR HEMMA!" Vrålade han och skrattade maniskt. Man hörde hur orden studsade mellan väggarna i korridoren.
Båda hans armar var fast i greppet av två i personalen. Även fast han slet allt vad han kunde.
"Raiden, lugna ner dig" sa ena kvinnan. Hon blägde strängt.
"JAG ÄR LUGN"
De kastade in honom i ett rum och låste snabbt dörren. Det fanns inga fönster, ingen säng, ingenting. Allt var bara vitt. Han kände hur paniken kom krypandes. Av frustration och ilska slängde han in huvudet hårt i stenväggen. Sakta ramlade han bakåt och allt blev svart.
En lätt vindpust kändes som is. Han kollade sig sakta runt i rummet. Det kom ifrån det öppna fönstret.
Vart är jag?
Huvudet dunkade varje gång han blinkade. Han stängde ögonen igen. Allt snurrade fortfarande.
"Det ser ut att vara en lätt hjärnskakning. Det bästa nu är att han får komma hem." hördes en mörk röst säga.
"Men han är inskriven på psyk två till månader?? Han är inte... frisk." sa ena personalen.
Han kände igen hennes röst. Hon var en av de värsta personerna Raiden någonsin hade träffat, Johanna. Hon var elak, slog till honom när han inte gjorde som hon sa och en gång hade hon tvingat honom äta ur kökets sopor. En riktig kärring.
"Det bästa är att han får komma hem och lugna ner sig."
Han öppnade snabbt ögonen igen.
"Åh... Du är vaken?" sa Johanna surt.
Hon hjälpte honom sakta ur sängen.
Varje steg kändes som att få ett slag i huvudet. Igen och igen.
Så fort han klev ur ambulansen hem kom lillasyster Brenda springandes. Hon kramade honom hårt. Han hatade att se sin syster lida pågrund av honom.
"Du har bandage på huvudet... Du ser ut som en mumie!" sa hon och skrattade.
"Ja, det har du rätt i." svarade han och log.
Ambulans chaffören hjälpte honom upp på sitt rum.
"Brenda, vart är mamma?" frågade han.
"Hon är och handlar. Fast hon har varit borta i flera timmar..." svarade hon oroligt.
"Ta det lugnt. Hon kommer tillbaka. Det gör den bitchen alltid."
